krigszonen.se

I onsdags slog det till. Smärtgenombrottet i käkleden. Alltid samma sida. Jag fick en spruta med bedövning i torsdags, som ni kunde läsa i förra inlägget. Den effekten varade i drygt 1 dygn. Vad gjorde jag av den kortvariga friheten? Jo, jag sov och jag åt. Inte så kul. Men det var vad kroppen behövde för återhämtning.

 

Sen kom smärtan tillbaka. Lika intensiv som innan. Men det var fredag kväll och jag fick försöka härda ut med de medel jag har hemma: alvedon, morfin och värme- och kylförband. Det var vidrigt. För varje smärtgenombrott tänker jag att den här gången måste vara den värsta.

 

Smärtan som enskild sak gör också planen om käkledsimplantat mer verklig. Det är så lätt ”glömma bort” att det gör ont när smärtan lättar. En annan sak jag tänkt på är om smärtan blivit att kännas mer hotfull och farlig i och med beskedet om hur trasig käklederna är? Att det inte är långt kvar innan de faller ihop. Det vore inget konstigt eftersom människan fungerar så. Smärtan upplevs som värre om vi vet att den är farlig. Det är nog därför vi med kroniska smärtor ofta får lära oss i olika ”smärtskolor” att smärtan vi har är helt ofarlig. Smärta är bara smärta och vips ska livet kännas lättare att leva... Men ibland är smärtan visst farlig. Då kan ju "smärta är bara smärta"-filosofin bli en katastrof.

 

Nu törs jag skriva att den värsta smärtan har lättat. Precis som det brukar göra efter några dagar. Jag är mest trött efter 4 dagar (- 1 dag när jag var bedövad) med intensiv smärta. Det tar ett tag att ”komma tillbaka”. Frågan jag ställer mig nu är hur länge det kommer kännas okej innan nästa smärtgenombrott? Inte för att låta negativ, utan för att jag tänker på vad jag vill göra.