krigszonen.se

Vissa dagar kan jag hänga med i studier och arbete ”precis som vanligt”. Jag tänker att det är inget som är fel och jag behöver ingen käkledsoperation. Det här går ju bra. Andra dagar handlar det bara om att härda ut smärtan. Då tänker jag att läkarna får göra vad de vill med mig, bara det tar stopp. Sen finns det också dagar, som idag, då smärtan är besvärande och stör min koncentration i det jag försöker göra, men jag kan fortfarande genomföra vissa saker. Jag hamnar som i gränslandet mellan att kunna distrahera mig från smärtan, och att smärtan blir för intensiv att det enda jag kan göra är att hålla ut. Jag kan sova, men får aldrig den där djupsömnen. Jag kan skriva på mina uppgifter, men det går i slowmotion. Jag kan äta, men det blir inte tillräckligt. Fast allt som blir halvdant är mycket bättre än ingenting. 

Min frihet att bestämma vad jag vill och kan göra under en dag har tagits ifrån mig. Smärtan och tröttheten styr helt vad jag klarar av för stunden. Under förmiddagen kunde jag ta en promenad. Efter det har jag snurrat in mig i värmefilten som en kokong och sovit middag. Jag har inte fått i mig någon lunch och klockan är snart fem. Jag går ner i lågvarv. Jag tänker att det är alldeles för många dagar med smärta nu.