krigszonen.se

Halva dagen lindrades smärtan okej med tabletterna. Men en timme före nästa påfyllnadsdos satt jag som på nålar och väntade. Snaaaart får jag ta mer smärtis som tar bort udden av det onda. Men jag blev bara lite lätt snurrig. Smärtan blev inte lättare. I två timmar tryckte jag med händerna i sidorna av huvudet för att flytta smärtan. Jag rörde på käklederna för att mjuka upp. Jag gungade kroppen för att distrahera mig. Jag satt på knä med pannan ner i madrassen. Jag andas in. Jag andas ut.  

Jag är i tårar när jag pratar med sköterskan. Jag berättar att jag har jätteont igen och att jag vill prata med min läkare, min kirurg eller någon på jouren. Vem som helst som kan hjälpa mig. 
"Trodde du att du kunde slinka in idag?" säger sköterskan.
Att höra det blev inte bra för mig. Jag är redan känslig för bemötandet med så mycket smärta. Jag tänker att jag är dum. Jag känner mig liten. Första tåren rullar över ögonkanten. Ja, jag trodde att jag skulle få hjälp! Jag har fått höra att jag alltid kan ringa. Har inte mottagningen möjlighet så finns alltid jouren. Men nej. Ingen hjälp. Läkaren har slutat för dagen.

Jag kan inte vänta till att läkaren ringer upp mig nästa morgon. Jag har ju outhärdligt ont nu. Om jag visste att smärtan skulle bli så här intensiv mot eftermiddagen hade jag ringt redan på morgonen och varit mindre "jobbig" som tar kontakt när de flesta åker hem från sina arbeten. Men jouren då? Nej, får jag höra igen. Ingen vill ta emot en patient som inte är "deras egen". Tårar trillar ner från kinderna. Ingen vill ha mig. Men jag svarar bara okej. Det finns inga krafter kvar. 
"Jag hör att du är ledsen" säger sköterskan och låter uppriktigt ledsen för min skull.

Det finns en värme i rösten som inte tidigare fanns där. Det är fint, men det hjälper inte. Samtalet avslutas. Jag måste stå ut till nästa dag. 

Sköterskan ringer upp mig några minuter senare och ger mig ett JA. Jag kommer få hjälp. Jag sköljer bort alla tecken på ledsenhet som tidigare funnits där. Inom 40 minuter ligger jag i undersökningsstolen och blundar. Jag är tyst. En snäll sköterska spritar in sina händer och ställer sig vid min sida.
"Du får hålla min hand" 
"Får jag verkligen det?"

"Självklart" 

Jag är snabb att fånga handen innan ögonblicket är förbi. Kirurgen sticker in sprutan med bedövning in i käkleden. Det gör nästan inte ont alls. Sköterskan släpper inte taget förrän det är över. Jag blir omplåstrad och får vila i deras soffa framför tv:n. Bolibompa skulle precis börja när kirurgen kommer och talar om att de ska försöka hålla mig under armarna till protesoperation. Alla papper är skickade. Jag påminns också om att jag får höra av mig nästa gång jag får ont. Jag väljer att tro dem. Jag har fått hjälp och nu känns allt lite bättre igen.