Landa i trygghet
Hur kan jag känna mig otrygg när jag äntligen är trygg på riktigt? Otacksamt. Men när jag pratat om det blir det mer begripligt. Det är vanligt att känna sig otrygg när en hamnar i en trygg miljö. Har du levt i en miljö med kaos under många år, så är det vad du känner till och är van vid. Hur sjukt det än är. Eftersom det känns igen. Det som är bekant är tryggt. Det är inte konstigt att bli rädd när det blir tryggt på riktigt, eftersom det är ovant.
Jag har läst om det här för flera år sedan. Då kunde jag inte relatera till det. Men jag har ju levt med kaos hela tiden och såg inget annat. Det var allt jag visste om och det var vad jag var van vid att hantera. Men nu kan jag relatera till det. Jag har (äntligen) en tryggare tillvaro runt mig på riktigt och jag känner mig orolig, förvirrad och utmattad av allt som snurrar. Grattis, vad jobbigt!
Det går att känna flera saker samtidigt. Jag är tacksam och glad över att få vara i trygghet. Men även känslor som glädje och lycka gör ont att känna och uttrycka. Samtidigt är jag rädd för att bli övergiven igen. Och arg för att jag erbjuds allt det här hoppet om en tryggare värld, men som jag inte är rustad för att hantera.
Jag ser det som att min kompass har varit riktad på den världsbild jag är van vid, så som den brukar vara. Den nya tryggheten gör att jag får uppleva en annan världsbild. Min inre kompass börjar snurra åt håll jag inte känner igen. Vägarna behöver formas om, jag får skapa nya erfarenheter och bygga upp något nytt. Det krävs tid och tålamod att sätta ord på känslorna, sätta in det i ett samband och få kompassen att sluta snurra runt. Landa i trygghet.
Jag kan ge ett exempel för att göra det tydligare. Jag tappade ett glas med vatten i golvet så det gick sönder och lämnade en stor våt fläck på mattan. Jag stannade upp med glassplittret runt mina fötter, blundade och stålsatte mig för det klingande ljudet av en kniv som dras fram ur lådan. Istället tog någon mig varsamt i handen, frågade om jag skadat mig och sa att det ordnar sig. Där och då ville jag nästan tappa ett till glas för att få uppleva värmen igen. Var det på riktigt? Lättnaden över att ha ”kommit undan” kändes skön. Men det kändes också fel. Jag var inte van vid att någon var snäll på det sättet. Jag kände skuld över att inte få den beststraffning som jag trodde att jag förtjäna. Jag ville straffa mig själv. När jag insåg att det här egentligen är en icke-historia – skakade det om min världsbild.
Kan ni känna igen er i något av det här?
Vad skönt att du äntligen har en tryggare tillvaro runt dig. Det är helt förståeligt att man kan känna rädsla att bli övergiven när man upplevt kaos hela tiden som du beskriver. Tusen tack för styrkekramen angående min bortgångna katt. Kram.