Rädd eller skrämd
Ni som känner mig vet att jag funderar mycket över olika saker. Nu senast har jag reflekterat över det här. Kan rädd vara en känsla och skrämd ett val?
Jag var jätterädd inför de senaste operationerna. Jag var rädd 100 gånger och kunde stundvis inte alls dölja det. Jag ville tokvägra. Ibland påminde andra mig om att det var rädslan som tala. Det hjälpte mig sortera känslorna. Jag var rädd, men jag lät mig inte bli skrämd. Jag valde hoppet 101 gånger och gjorde det jag var rädd för. Ibland behövde jag göra valet massvis med gånger på en och samma dag. Men jag gjorde det alltid en gång mer än jag vek ner mig.
Jag vill inte försöka låta övermodig. Att bli rädd är inget konstigt. Det vore mer konstigt att inte bli det, för hallå, det handlar ändå om läskiga saker! Men vissa i min omgivning valde att bli skrämda efter att jag berättat om operationerna. Det märktes genom deras plötsliga tystnad. De drog täcket över huvudet för att inte se och höra om det de redan visste skulle hända. Min tolkning är den och jag ser ingen annan just nu. De har fortfarande inte den minsta aning om att jag genomfört operationerna och hur de gått. De låter mig åtminstone inte veta om det. Jag är självklart besviken. En av mina starkaste rädslor besannades. Jag har allt för mycket sådana erfarenheter.
Jag skulle kunna bli djupt sårad och förbannad, men jag tycker mest synd om de små och fega människorna. Jag vill säga åt dem att de inte längre behöver vara skrämda. Det låter så jobbigt och utmattande för dem. Jag vill skrika så högt jag kan med mina nya käkleder att det hörs även innanför det allra tjockaste bomullstäcket! Jag överlevde alltihop! Jag mår bra!
Jag har andra människor omkring mig nu! De var kanske rädda under allt det som hände, men valde att inte bli skrämda. Jag övergavs inte. Det betyder mycket för mig att bära med mig den erfarenheten att några utvalda stanna kvar. Men det allra viktigaste var förstås att jag inte övergav mig själv.
Hej du glade! Jag håller helt och hållet med dig i ovan skrivna stycke. Jag är hemma nu och skriver av mig på bloggen så tangenterna ryker. Att se ditt positiva leende är stärkande. Tack för att du finns. Kram.