krigszonen.se

För sju år sedan fick jag frågan om jag ville dö. Jag svarade med självklarhet i rösten att jag hade en livslängtan. Men en längtan så stark att jag skulle kunna dö för den. Förstår du? Jag hade redan så mycket att kämpa mot, men lite att kämpa för. Jag existerade i ett tomrum och längtade till ett sammanhang där jag inte kände mig ensam. Jag hade också under en längre tid tagit det lilla bra och gjort det till något stort, vilket egentligen är en fantastisk bemästringsförmåga. Men det var aldrig tillräckligt och ibland behöver en få känna sig tillräcklig.

Jag nämner ibland att jag har den där livslängtan. Men vad menar jag? Jag har tvingats till att lyssna på kroppen för att undvika förödande konsekvenser (ändå behövde jag över 20 operationer och över 200 andra ingrepp). Jag har också gjort mig osynlig för att rädda mig från våldet (ändå kom jag inte undan alla gånger). Jag stängde av drömkontoret för överlevnad. Paradoxalt nog tog det död på mig. Så vad vill jag? Vad är min livslängtan? Jag tänker att jag vill undersöka det! Få tid och utrymme för att kunna ta av mig min rustning och vara trygg. Få ta reda på vad som väcker nyfikenhet och livet i mig. För vill jag ingenting, är jag ingenting? Lätt att det känns så. Jag har under en mycket stor del av livet tvingats göra det som släckt livet i mig (för att som sagt på en nivå överleva). Jag har mycket att reclaima.

Jag kan känna mening i livet. I vardagen just nu. Men mening med livet, den om livets riktning på längre sikt, är svårare. Jag har skapat mig mina olika sammanhang som hela tiden försvinner, men finns en naturlig? Jag är rädd för att förlora det som är meningsfullt nu. Förändringar sker hela tiden och jag får nog acceptera att jag inte kan acceptera det alla gånger. Jag vill kunna krama ur varje liten droppe av det fina och konservera för att ta fram när jag behöver gå en ny ökenvandring i törstens tecken. Samtidigt vill jag ha ännu mer av det goda. Kanske inte nödvändigtvis av girighet vill jag påstå. Utan för att jag börjar komma i kontakt med värdet att jag får ha det bra. Jag gör nämligen ibland nya erfarenheter som får min inre kompass att omorientera sig och jag får syn på det, ofta flyktigt, men det är där. Det är bra, men följer smärtsamma insikter. Ibland kommer de nya erfarenheterna i situationer jag minst anar det. Men jag vet inte om någon skulle förstå det om en inte fattar det. 

Vad väcker livet i dig? 

Till våren blir tydligen livsutmaningen att lära mig asfaltsurfa! Här om veckan vann jag i en tävling och fick hem en elektrisk longboard jag kan gasa med hjälp av en handkontroll.