Krigare med resiliens

Känner du till begreppet resiliens? Jag läste om det under min utbildning för ett par år sedan. Om jag ska försöka förklara vad det innebär, blir det ungefär motståndskraft eller bemästring i en risksituation. En förmåga eller verktyg att "klara sig trots svårigheter". Utan svårigheter har en inte resiliens. Resiliens uppstår när en möter det som är tufft. Ett exempel många känner igen är maskrosbarn.
 
För mig innebär resiliens att möta det som är svårt och att vara i alla känslor som följer av krisen. Jag upplever att det går lättare att resa sig upp och borsta av sig och komma tillbaka till att känna livsglädje, om jag först möter det jag går igenom med ärlighet. I det som känns på riktigt, och inte tvingar mig själv att tänka eller känna på ett visst sätt. Jag har ofta (i all välmening) fått höra "tänk positivt" som om det vore världens enklaste sak att tvinga undan jobbiga känslor. Jag tror det en går igenom kan upplevas som ännu tuffare om en undviker det som känns. Men jag fattar att det är enkelt att säga till någon annan (eller säga till sig själv) att tänka positivt. Det är skitjobbigt att bli medveten om och erkänna vad en faktiskt går igenom och känna allt en känner! Men jag tror det behövs för att det sedan ska kännas bättre på riktigt. Det växer en av. Det är äkta krigarmentalitet. Det är i alla fall min erfarenhet.
 
Jag har segrat mot urusla odds många gånger. 24 titanskruvar, 22 operationer och 182 stygn kan räknas. Men jag har också blivit misshandlad, missbehandlad, försummad och våldtagen bara för att nämna en bråkdel av kriget. Och jag är bara på level 27 som människa. Samtidigt önskar jag inget annat än att aldrig behöva kallas en krigare som har resiliens. Jag är stridstrött. Trött på att få en klapp på ryggen för hur väl jag tagit ännu en hård jävla smäll. Jag vill inte stånga mig blodig. Jag vill ha ömhet. Jag vill inte bli övergiven för att andra ser att jag klarar mig. Jag vill ha stöd. Jag vill inte hålla i. Jag vill bli omhållen. 
 

• Kategori: Kampen • Taggar: Reumatism, krigarmentalitet, känslor, resiliens, urusla odds; • Kommentarer (5)

Kommentarer:

1 Linn:

Jag håller helt med dig. Va i känslorna, ride out the wave. Jag är ledsen att livet bjudit dig på för mycket skit. Kram

Svar: Tack för omtanken, Linn. ❤️ Kram!
Camilla Blomberg

2 Andreas:

" Jag vill inte bli övergiven för att andra ser att jag klarar mig. Jag vill ha stöd. Jag vill inte hålla i. Jag vill bli omhållen." Varför skulle du bli övergiven för att andra ser att du klarar dig? Det är väl positivt att du gör det. Det visar att du är en som vet hur att "deal with the hardships of life" och besegra dom en efter en. Du har stöd, det är bara att suga åt sig den. Vad håller du i? Släpp taget av dina oron, lev livet, lev närheten för den finns där om du bara säger, ja. Då blir du omhållen :) 💐

Svar: På ett plan förstår jag vad du menar, Andreas. På ett annat plan vill jag säga stopp där, och peka på varje erfarenhet jag har som bekräftar att det inte alls stämmer. Men jag ska försöka släppa det. Nya erfarenheter väntar om jag vågar.
Camilla Blomberg

3 Anonym:

Vad hemska saker du gått igenom.Styrkekramar från Annika ibBoden.

Svar: Tack Annika för att du lyssnar. Kramar om!
Camilla Blomberg

4 Bubblan:

Jag tror du måste sluta fokusera så mycket på negativitet och sjukdom. Du gör det till DIG, men du är något mycket mer än så. Ja, du är sjuk eller har symptom hela tiden, och det påverkar dig. Och den här bloggen handlar förstås om den kampen, men du snurrar alltid in dig i en negativ spiral kring sjukdom, identitet och rädsla. Samtidigt kämåar du och ”gör som du ska” och är ”duktig” (jag gillar inte det ordet bara för det tynger kvinnor så mycket). Men det är som att du tappar bort Camilla. Du ska vara en stjärnpatient, stjärnstudent och så bidare.

Din rädsla hindrar dig nog mycket. Precis som sina symptom gör ibland (men du kämpar emot dem ändå!).

Det jag ser som gör mig orolig är hur du lägger så mycket fokus och vikt på din sjukdom, rädsla för övergivenhet och att vara världens bästa patient. Du beskriver dina styrkor utifrån dina sjukdomar eller hur bra du sköter rehabiliteringen med mera. Det är jättebra att du är bra på det! Det är inte all som kan vara det. Men tänk om du var bra på något annat… något som kommer inifrån och som beror på bara Camilla och som inte kopplas till sjukvården.

Jag ha gjort samma sak. Jag kan inte säga att det hindrar dig men det hindrade mig och de andra i min rehabgrupp. Det här är kanske ditt enda sätt att överleva - men tro mig, det finns fler sätt.

Svar: Hej! Det du är inne och snuddar vid är något jag utforskar nu. Jag är väl medveten om att den friska sidan – att jag – ska få mer plats. Jag har en annan trygghet omkring mig nu som jag inte haft tidigare som gör att jag vågar och kan utforska mer. Spännande! För ja, överleva på det sätt en kan (och vet om) kommer alltid komma först. Det finns fler sätt att överleva skriver du. Vad ska jag svara på det? Jag är väl inte hela vägen fram där ännu. Var sak har sin tid och plats tänker jag. Det går inte tvinga fram att vara i ett visst läge i livet. Det viktiga är att jag jobbar på att _Camilla_ ska ta mer plats.
Camilla Blomberg

5 Tiina:

Vi är många med dig som varit med om så mycket i livet. Vi får hitta det som ger oss kraft så vi orkar med våra mörka stunder...

Svar: Precis. Vi är inte ensamma i det. Många kämpar hårt. Och länge.
Camilla Blomberg

Kommentera här: