krigszonen.se

Fick du mitt meddelande? Jag minns den där gången på sjukhuset när du sa att när jag har det bra, då skulle du "känna det på dig". Jag har försökt föreställa mig hur jag överför mår-bra-kraften till universums rötter och vidare till dig. Fungerar det? Jag tänkte nog någonstans att när du känner att jag har det bra, så vet också jag att du vet det. Men jag vet det inte. Och det får mig att gå sönder inombords. Jag har klamrat mig fast i dina sista hoppfulla ord, men jag får aldrig tag i dig. Kanske gör det inget ännu. För jag bara mådde bra. 

Dagen före käkledsprotesoperation var jag på sjukhuset för röntgen av mina händer (eftersom jag har/haft återkommande inflammationer under flera år, men speciellt senaste 2 åren med smärta). Svaret är att jag fått skador på skelettet i ett finger + handled (till skillnad från artros som är skador på brosk och brosk är som ett hölje på skelettet till leden). Det börjar alltså bli förlust av ben i höger hand. När skadorna väl börjat, går det inte att stoppa. Mediciner kan förebygga och/eller bromsa att inte nya skador uppstår (jag har ändå tagit medicin i över 10 år, men haft uppehåll nu bara några månader i samband med de senaste fem operationerna). Men det är försent rädda det som redan är trasigt. 

Det känns ofta som mitt liv sakta tas ifrån mig bit för bit och att jag måste skynda mig att göra allt jag vill och kan, innan det är försent. Det är som att ständigt bli jagad och målsnöret flyttas längre bort så snart jag hamnar i ledningen. Det finns skuggor som växer sig större omkring. Så har det varit så länge jag kan minnas. Ett tröttsamt evighetsmarathon. Skillnaden nu är att det finns vattendepåer. Jag klamrar mig fast vid livselixiret för att inte behöva törsta mer. Men jag önskar att jag kunde stanna tillräckligt länge vid ett vattenrike för att hämta andan och inte behöva springa vidare.