När jag inte kunde gå
Jag har upptäckt en sak.
Ibland pratar jag om "när jag inte kunde gå…" lika naturligt som när andra säger "när jag gick på gymnasiet…" eller någon annan mer allmän referens. Jag skulle kunna säga båda sakerna för att hänvisa till samma tidsperiod. Men det faller sig mer naturligt för mig att prata om "då när jag inte kunde gå", istället för "då när jag gick på gymnasiet". Varför då? Jag gissar att jag inte kunde gå påverkade mitt liv i allra högsta grad, mer än själva skolgången på ett sätt. Hur många grader jag kunde böja/sträcka ut benet var mer avgörande för min framtid än kurspoängen.
Jag tänker att uttalandet visar på att det finns ett före och ett efter. Jag vet inte vad jag vill få sagt med att skriva ner det, men jag uppmärksamma det och tycker det är lite intressant. Mest kanske för att när jag var mitt i den perioden när jag inte kunde gå, så var det omöjligt att föreställa sig ett efter. Det skulle inte ens finnas enligt teamet på sjukhuset. Det andra är att jag slänger ur mig det utan att tänka på att mottagaren kanske inte vet att mitt "före" var så och blir en smula chockad. Jag svarar "äsch det går bra nu" som om det varit enkelt. Det var det inte.
En bild från "då när jag..."