Längs med stambanan
Jag parkerade bilen någonstans i Sörmlands hjärta i helgen. Efter en heldag med lektion och längtan, flydde jag ut i skogen och kom fram till järnvägen. Stod där ett par timmar tills det blev mörkt, och sen lite till. Funderade på hur många som stått där jag stod. Kanske skrek, fastän det inte hördes.
Jag skrev. Fick ur mig några ord, och fick i mig lite luft.
Att skriva är bra. Speciellt att skriva till sig själv. En själv är nog den trognaste och kanske den mest förstående läsaren av ens texter. Frisk luft är också bra. Sägs det.
Kram från Elisabeth