krigszonen.se

Redan första natten utan Rinvoq-medicinen i kroppen sov jag varmt och skönt. Okej, jag sov oroligt på grund av otäcka drömmar. Men jag var åtminstone inte frusen. Jag FATTAR INTE hur jag ens orkat kliva upp varje dag och någotsånär levt när jag tydligen haft pyrexi nästan varje natt i två månader. Jag vill inte göra om det.

Först försökte jag ställa kravet på mig själv att ta tag i allt jag inte orkat medan jag varit fruktansvärt trött och kall. Men jag märker att det inte funkar så. Kroppen är trött efter att ha varit trött. Nu är jag snällare mot mig själv. 

En annan sak jag funderat mycket på senaste tiden. Det är betydligt lugnare i livet runt mig just nu. Med betoning på just nu. Men i mig? Njae. Jag tänker att det är nu allt som varit kommer ikapp. Förut bara klev jag in i en kris för att ta nästa och nästa och nästa. Nu är krisen att jag inte har en kris som räddar mig från att tänka och känna den första krisen, eller nåt? Ständigt nya kriser gör ju att jag aldrig kan stanna upp. Men nu ska jag alltså möta allt jag sprungit förbi, inte haft tid eller utrymme för? Jag kan tydligen rabbla upp trauma efter trauma som om det vore en inköpslista. Men jag har svårt att känna allt det. Överväldigas ibland och stänger av. Det är allt. 

Jag är duktig på att vara själv, men rädd för ensamheten.