krigszonen.se

Hur har veckans samtal med läkare gått? Jag ställer frågan till mig själv. Det är som på rutin att samtala med olika sjukhusnissar, ingenting nytt har hänt och samtidigt har allt hänt. 

 

Först uppföljning med ortopeden från Uppsala angående knäoperation jag genomgick i september. Hjälpte operation? 

Ja och nej. Först ja. Knät är mer rörligt. Jag kan sträcka ut benet och jag kan nästan krypa upp i en fåtölj med benen. Sen nej. Jag använder fortfarande kryckor. Men jag "kan" halta runt utan hjälpmedel (dock inte hållbart att göra så). Knät är svullet. Jag har fortfarande smärtsamma låsningar varje dag. 

"Det är högrisk att operera igen", sa ortopeden. 

Olika kirurger har opererat vänster knä 6 gånger och gett massa kortisonsprutor. Ledhinnan är aggressiv och slemhinnan känslig. Det är ungefär som att bita sig i kinden som skapar en irritation som gör det lättare att bita sig i kinden igen, om och om igen. Det blir en ond cirkel av att ju mer de försöker, desto värre blir det. Det finns mer att förlora med en operation än att vinna just nu. Den rörlighet jag nyss återfått, kan försämras. Ett "lyckat resultat" vore om det inte blir värre. Att det skulle kunna bli bättre är inte troligt. Är det värt det då? Sen får vi inte glömma att det är högrisk för livet med operation i och med förträngningen i stora hålvenen. 

 

Jag vågar ändå hoppas att jag, efter mer uppbyggda muskler, inom en snar framtid kan släppa kryckorna (som jag använt sedan i våras) och gå till synes normalt en kortare sträcka på plan mark. Men jag önskar mer. 

 

Idag fick jag träffa en reumatolog i Gävle med plan att tömma och injicera kortison i knät med hopp om att få det mer funktionsdugligt. Svullnaden hindrar att stärka musklerna i benet. Läkaren stack in en nål på närmare en decimeter in under knäskålen. Målsökte efter ett hålutrymme. Grävde runt. Försökte suga ut något. Men det var tjockt överallt. Kritisk massa.

"Jag vill inte riskera att trigga mer skada genom att försöka tvinga in kortison i det trånga utrymmet och chansa", sa läkaren och drog ut nålen. "Jag beklagar." 

 

Vad betyder det här? Slutförsökt? Hit, men inte längre. Det känns för avgörande att få veta det här om mitt ben en helt vanlig torsdag förmiddag. Besöket tog inte mer än 20 minuter, men ändå kan det komma att förändra resten av mitt liv.