Där jag går
När jag var dagisliten var jag livrädd för att störa stillheten. Som exempelvis att lämna fotspår i snön. Rädd att göra någon arg över att finnas till. Jag ville bli osynlig.
Jag är modigare nu. I år kommer jag ta stora kliv fram utan att ursäkta mig det minsta. Jag tar plats i mitt eget liv igen. Det som annars stått tomt utan att jag levde i det. I alla fall inte särskilt ofta.
Under ett helt år har jag sluppit bli uppstyckad och i hopsydd. Det är första gången på tio år. Det gör något med en att kunna drömma mer. Jag funderar på vad jag vill göra mer av under det här året. Redigering av boken pågår, testläsning ska fortsätta och sen ska det redigeras ännu lite till. Jag har även precis börjat som ordförande för Unga Reumatiker. Tacksam som har min lilla armé som peppar och stöttar längs vägen jag går.
Vad drömmer du om i ditt liv?
Vilken fin text! Jag drömmer om att äntligen vara nöjd med mitt liv och vad jag åstadkommit. Det är en lång väg dit, men jag kommer dit.