krigszonen.se

Jag har haft kraftig järnbristanemi i flera månader och som fortsatt blivit sämre. Jag har inte kunnat få behandling innan de hittat orsaken. Behandling skulle bara tillfälligt lätta på symtomen, men ”maskera” den verkliga orsaken. Det skulle inte hjälpa på sikt. Så jag väntade. 

 

Jag fick sen beskedet att jag har en till autoimmun sjukdom (celiaki). Tunntarmen har alltså blivit inflammerad och skadad, vilket gör att blodet inte kan ta upp näring i maten. Där av järnbristanemi. Nu äter jag bara glutenfritt och tarmarna bör läka och kroppen få i sig näring igen. Men det kan ta lång tid. Kanske månader. Men nu vet de orsaken och jag kunde därför få behadnling. Idag fick jag en påse med järn direkt i blodet! Det är snabbast tillförsel. Jag kan inte ta järnpiller eftersom tarmen är för sjuk att ta upp innehållet. 

 

Järnet i de små bruna glasburkarna såg svart ut i sin koncentrerade form. När järnet injicerades i droppåsen, färgades påsen mörkröd. Första minuterna med dropp blev jag tomatröd i ansiktet, likt när jag blir ”strypt” av förträningen i bröstkorgen. Koncentrationen/volymen i blodet blev väl annorlunda. Men när dropphastigheten sänktes, blev det bra. Jag satt och redigerade lite på min bok och småsnackade med sjuksköterskan som sällskap i en timme. Trivsamt trots allt. 

 

Under den tid jag skulle hänga kvar på sjukhuset för observation efter järndroppet, kom en av mina läkare och sa hej. Läkaren var nyfiken på vänsterarmen. Jag fick det officiella remissvaret från ultraljudet om ”rester” som kan tyda på blodpropp i kärlet. Vi bollade lite tankar och kom fram till att skicka svaret vidare till kärlkirurgen för kännedom. Det bör fortfarande vara en enskild sak och inget som hör ihop med vena cava superior syndrom. Men, som vanligt, finns det lite huvudbry kvar. 

 

Jag hann hoppa ner till huvudentrén på kryckorna innan jag märkte att högerarmen (där jag haft kanylen) kändes blöt i tröjtyget. Jag upptäckte blodspår. Som den duktiga flicka jag försöker vara, började jag torka upp blodet med pappershanddukar. Smått panik nu. Ju mer jag torkade, desto mer blod. Det var egentligen inte så farligt, men med maxdos blodförtunnande ser det alltid värre ut. Insåg här att jag först behövde få stopp på blödningen! Jag klämde fast en hög papper i armvecket utanpå tröjan för att spara tid, haltade tillbaka till sköterskorna. Där blev jag väl omhändertagen. Armen tvättades rent och jag fick trippla förband. 

Nu är det bra. Jag ser fram emot superkrafter av järnet! Nåja, åtminstone att kroppen får en annan vila nu i att inte behöva kämpa för att syresätta sig. 😊