Jag vet inte vad jag ska säga
Situationen är overklig. Jag vet inte vad jag ska säga. Så jag skriver det.
Det är centralt att hjärta och kärl fungerar. Operation, hybridingreppet hjärta/kärl, planeras att genomföras kommande månad. Jag har haft samtal med läkare, sjukhuskurator och sjukhuskyrkan om alternativet att avbryta all behandling. Jag bedöms få sätta stopp och att jag är införstådd med vad det kan innebära. ”Det vore en enorm sorg om operation inte går vägen”, sa läkaren.
Jag säger ja och väljer operation nu. Jag har en chans. Det kommer att gå bra. Det finns förstås inga garantier, så naiv är jag inte. Men alla tre kirurgerna är vassa på det de gör! Den största risken är dock inte hybridingreppet. Det är min kropps (o)förmåga att läka. Där är oddsen sämre. Det kritiska kommer vara läkningsprocessen efteråt. Det kommer kanske inte märkas direkt om det förvärrat läget. Eller ens närmsta månaden. Men kanske sen. Och när operation väl är genomförd och jag är hoptejpad för 25:e gången, finns ingen återvändo.
Läkare har vid flera tillfällen ställt sig den etiska frågan att fortsätta operera när det rent krasst blivit sju gånger värre. Men att inte behandla har heller aldrig varit ett alternativ. Samtidigt ska en läkare inte behandla om det orsakar mer skada. Det här är inte enkelt. En operation kan hjälpa under en tid, för att sedan förvärra och påskynda försämring. Är det okej då? Eller hade det blivit sämre om de inte försökt? Är det bättre att inte göra något? Vi har inget facit.
Krävs det fler operationer efter hybridingreppet, överväger vi att säga nej. Jag kan dö. Jag vet.
Vissa stunder är extra tuffa med släng av dödsångest. Jag vill träffa människor och säga hejdå. Det är sunt. Andra gånger undrar jag om någon säger hejdå till mig? Samtidigt vill jag mötas och ha det som vanligt och därför säger jag ingenting. Men ibland känner jag mig övergiven att ingen pratar om hur livet blir, eller inte blir alls, om det här inte fungerar. Min erfarenhet är att det skrämmer mindre om man vågar pratar om det. Det försvinner ju inte bara för att man ignorerar det eller låtsas att allt blir bra. Det blir inte heller större än vad det är. Det är precis så stort som det är ändå. Men det är skört att riskera skrämma bort människor när jag behöver de som mest.
Jag preppar praktiskt inför och efter hybridingreppet. Jag skriver listor, handlar hem det jag behöver, fixar matlådor och annat jag behöver tänka på. Bassängträningen för knät på sjukhuset har visat sig påfresta hjärta och kärl. Någon enstaka gång är ingen fara, men det blir ett observandum i det läget jag är i. Det är kul att komma i väg, träffa människor och det bryter av allt annat. Eftersom jag tvingas träna i den grunda delen av bassängen, fryser jag om armarna. Det känns stundvis löjligt att hålla på. Men det enkla är också skönt. Det är tryggt. Jag kan ta mig fram utan kryckor nu, men inte GÅ.
Jag vet inte hur jag ska avsluta det här inlägget. Så jag gör det bara.