Min rätt att finnas
Jag har under den senaste tiden blivit oförstådd i flera möten med sjukvården. Det gör mig arg. Lite ledsen. Maktlös. Uppgiven.
Senaste vårdmötet handlade om anpassning, uteslutning, (o)tillgänglighet i vardagen och bemötandet på en allmän nivå i samhället. Men också hur fantastiskt bra det kan bli med rätt stöd och förståelse! Hur som helst, jag gav ett gammalt exempel om studieresan jag inte fick följa med på. Jag hade aldrig sagt att jag inte kunde delta. Men skolan tyckte ändå jag skulle åka med en annan klass. Det var inte ett sätt att tillgängliggöra och inkludera. Tvärtom. Det var att utesluta!
Sjukvårdsnissen tyckte dock att jag borde varit tacksam som åtminstone blev erbjuden att följa med en annan klass, att det visst var en anpassning och att om någon uteslöt någon så var det ju jag mot mig själv som inte åkte med den andra klassen. Men då har man inte fattat! Om jag haft svårt att delta pga. kryckor (så var inte fallet denna gång) hade det funnits andra sätt att inkludera mig på. Anpassningen skulle i så fall ha varit för att kunna åka med min egen klass. Att åka med en annan klass skulle inte ha förändrat något.
Ni måste tro mig, jag försökte förklara för vårdnissen skillnad på anpassa och tillgänglighet för att inkludera någon och att uteslutas och bli utsatt för funkofobi. Men det går inte resonera med nissar som inte är öppna. Som i stället vill prata om eventuella ”falska minnen” utan att ha koll på begreppen hen slänger med. Det är skrämmande att möta vårdnissar med den här attityden (eller om det är pedagogiken i verksamheten?) och som förminskar mitt grundläggande värde som människa. De ska stödja mig, men motverkar min rätt att finnas.
Jag har tjatat om det förut och jag behöver göra det igen. Det är inte min sjuka kropp som är problemet, det är andras sjuka syn på den.
Här nedanför hittar ni tre filmklipp (eller sök "Stoppa funkofobin" på Youtube) jag medverkade i för att stoppa funkofobin. Jag har lagt in från startpunkten där jag berättar. Om det strular är det från 17:30 i första filmen, 00:01 i andra filmen och 29:50 i tredje filmen. Jag pratar i ca 4 min i varje klipp.
Tema utbildning:
Tema arbetsliv:
Tema relationer:
Jag uppskattar att du delade din berättelse, den är både gripande och viktig. Det är hjärtskärande att höra om dina erfarenheter av uteslutning och bristande förståelse, och jag beundrar ditt mod och din styrka att stå upp mot funkofobin. Det du säger om anpassning och inkludering är så viktigt – alla har rätt att bli bemötta med värdighet och respekt. Din röst gör skillnad och inspirerar.