Leka och läka
Undrar vem som längtade mest efter lek? Jag eller syskonbarnet? Säkert båda. :) Jag byggde spis (men jag fick lite hjälp) av gamla kartonger och pysselmaterial som fanns tillgängligt, medan köttbullepizzan med ost och en ärta uppepå förbereddes. Skjuts in i ugnen!
Det är mycket som händer nu. Men det är svårt att dela allt här, i alla fall just nu. Ha tålamod.
Jag tycker om att utmana mig, som ni kanske märkt här på bloggen ibland ni som följt mig under åren, gärna på gränsen till att vara oförnuftig. Det kan i alla fall kännas så när jag har dagar där jag inte ens kan knyta skorna utan att börja blöda näsblod, och ändå drömmer jag mig bort till aktiviteter där jag utmanar kroppen långt över vad de flesta ”friska” skulle klara av. Exempelvis som den gången på gymnasiet när jag hade fått en spruta i benet och gick på kryckor, men kastade mig över en bom på 2 meter på idrotten. Jag var en av få som fixade det. Eller den där gången jag provade på undervattensrugby så snart operationssåret läkt efter att jag fått besked om hjärtfel. Jag kämpade för att andas och drog kallsupar mest hela tiden, men jag var galen nog att vilja testa. Just nu har jag en annan lek på gång... Jag skulle inte rekommendera någon annan det jag gör. Men det är ändå något befriande med det här. En form av revolt, kanske. Det känns läkande. Ett sätt att återta livet. Eller känna att jag lever? Jag erövrar min egen kropp. Kroppen som tidigt togs ifrån mig.
Stannar analysen här för i natt.