Can I keep you?

Frågan hänger i luften. Den är så närvarande att om en av oss sträcker ut handen framför sig går den bergis att ta på!

Men jag vågar inte fråga. Ändå vet vi båda. Vem kan hålla ut och vara tyst längst innan någon av oss blir tvungen att säga något?

Jag vinner.

”Som svar på din fråga på tröjan: ja” säger du och försöker möta min blick för att visa på att du menar allvar.

Jag låter mig inte lita på orden. Svaret blir hängande i luften tillsammans med frågan. Jag tittar ner på hårsnodden och snurrar den tre varv runt mitt kallsvettiga finger. Fingerspetsen blir mörkt röd innan jag drar loss hårsnodden och stryper nästa finger.

Kan jag tillåta mig att ta in det här? Hörde jag verkligen rätt? Är det säkert? Eller misstolkar jag allt? Hör jag bara det jag vill höra? Eller säger du vad jag vill höra för att vara snäll och sen kommer du tröttna precis som alla andra?

Jag hade inte sagt något under den närmsta halvtimmen och fortsatte med det enda jag visste att jag klara av: mer tystnad.

Men du vet. Och jag vet. Det får det att svida i mina ögon. Näsan rinner. Det var inte så här jag hade tänkt att det skulle bli. Jag hade lovat mig själv att aldrig någonsin hamna här (igen). Men du vet vad jag tänker och vänder på det och säger att jag är modig och begåvad som kämpar för mitt liv på det sätt jag gör. 

Efter en lång stunds tystnad kommer svaret igen.

”Yes, you can keep me.”

Den här gången tittar jag upp.

• Kategori: Kampen, Kreativitet; • Taggar: Ensamhetskänslor, Separationsångest, barndom, måla, pyssel, rädsla, samtal, trauma, övergivenhet; • Kommentarer (2)