Resultat av sjukskrivning: fotopussel
Foto-pusslet på mig själv blev nästan lika stort som mitt köksbord! Men nu är det klart. Liksom min sjukskrivning. Det här är något jag måste skriva upp på min att-göra-när-jag-är-sjukskriven-lista i framtiden! Jag vet att läkaren opererade mig för sista gången i vänster knä (med tanke på hur riskfyllt det är) men det är knappast min sista totalt sett. Jag är sjuk och kommer alltid att vara. Men ett nytt pussel till nästa gång jag är sjuk (mer sjuk alltså) kan vara ett bra tidsfördriv. När pusslet är klart, så borde jag också må okej igen. För det har tagit mig tre veckor att pussla ihop det här fotot på 2000 bitar och nu är jag (tror och hoppas jag!!) redo att gå tillbaka till skolan!
Imorgon börjar jag alltså kriminologikursen om missbruk. Kursen är givetvis på distans med några träffar så jag behöver inte åka in till Gävle redan imorgon. Men ganska snart den veckan. Jag har alltså bara några dagar extra att snabbt som fan hinna kurera!! För oavsett hur jag mår så bara måste jag vara tillräckligt pigg och frisk nu. Jag valde att avsluta sjukskrivningen nu. Jag vill gärna starta i början på den här kurssen. Hade jag valt att fullfölja sjukskrivningen skulle jag ha blivit tvungen att hoppa in mitt i kursen. Jag tror knappast det blir bättre för min kropp att stressa för att hinna ikapp, även om knä kanske läkt bättre då. Så jag tror det här blir bäst. Det måste gå. Men det är klart jag har lite ångest för hur det ska fungera…
Den här kursen kommer kräva att jag klarar av att vara i skolan heldagar ibland. Det känns på ett sätt jättekul för då får jag känna skillnad på vardag och helg och jag får träffa kurskompisarna. Men det har egentligen aldrig gått bra att gå heldagar i skolan för mig och det gör mig orolig att det inte ska gå bra nu heller. Jag har inte så bra odds med ett nyopererat knä och en högerfot som bangar ur... Men man vet ju inte förrän man försökt. Vill inte ge upp utan att ha provat. Det kanske går bättre nu. Kryckorna kanske gör att jag orkar mer? Jag vet ju att vissa dagar går det bättre att vara aktiv en hel dag, medan andra inte lika bra. Märker ni att jag försöker intyga mig själv om att det här kommer gå bra? Det kanske låter som en bra inställning, men jag är samtidigt rädd för den. Jag är rädd för att jag kommer försöka för mycket och intala mig själv att det fungerar bra och så blockerar jag kroppens alla signaler för att det inte gör det, och så plötsligt har man förstört sig själv igen. Jag vill inte riskera att aldrig mer kunna gå, bara för att jag vill till skolan. Det skulle bli ett väldigt dyrt pris att betala om det blev så… Det kommer ju inte bara vara en utmaning att VARA på skolan i flera timmar. Jag är rädd för att jag med mina 100m knappt kommer orka ta mig TILL skolan. Men jag har bestämt mig. Jag tänker försöka! Det kan gå bra också! Jag har klarat större utmaningar! Men som nissarna på sjukhuset säger till mig: det kan vara exakt därför jag mår som jag gör också... Men när ska jag få välja livet hade de tänkt?
[Sätt in valfri svordom] att det ska vara så svårt att få göra det man vill!!!!!
Känner igen mig så i dina tankar! Det är så svårt att veta hur mycket kroppen håller för och när det är bra att pressa sig och när det inte är det. Man vill så mycket och ibland gör det att man mår bättre och ibland sämre, det är så svårt att hitta en balans! Jag har verkligen inget svar, har ingen aning om hur man gör för att veta vad som är lagom! Tycker det är så himla svårt att prioritera av nyttigt (jobb/skola), kul för stunden (vänner, aktiviteter, fester) och vila. Och vilket som ska ryka när det kommer upp andra grejer som man måste göra, typ sjukhusbesök.
Men det är väl bara att kämpa på och prova sig fram...
Kram!