En liten utflykt
Idag har jag promenerat runt sjön i Högbo. Det blev en sådan där lång promenad som får hallonsaften och bullen att smaka extra gott när en kommit in i värmen! Det kändes viktigt med förtroligt samtal och kunna skoja om både roliga och allvarliga saker idag. Som jag skrivit tidigare så är det lättare att prata om sådant som är tufft när en är upptagen med något och en slipper titta på varandra hela tiden. Så är det i alla fall för mig.
Jag känner att jag skulle behöva sätta mig ner och skriva. Jag vet inte vad jag vill försöka förklara. Ibland önskar jag att jag kände mig lika "klok och vis" som så många säger att jag låter för min unga ålder. Men jag vill inte bara försöka förstå, utan känna det jag berättar. Kanske skulle det kännas bättre efteråt då. Jag har så lätt för att bli arg när jag egentligen känner mig sårad. En av de senare gånger jag skrivit för mig själv så funderade jag på det här:
Vet ni hur det känns att be på sina bara knän om att inte vara ensam för en endaste gång, men allt är så mycket viktigare? Hur ursäkterna haglar över en? Vet ni hur det känns att förminska sig själv och säga att ”det är okej”, ”jag förstår”, ”en annan gång” och ”men om jag hoppar över smärtstillandet, då går det snabbare…” Jag vill göra allt för att vara mindre jobbig. Jag har försökt mutat och lockat. Att köpa trygghet är kanske bättre än ingenting? Men det är inte bättre än ingenting.
Jag vet lite grand om att förminska sig själv för att man inte tycker att man är värd mer.
Kram
Eva