krigszonen.se

I helgen var jag till Grönalund! Det blev en härlig sommardag med massa bergochdalbanor, fritt fall, skratt i magen, spagetti med köttfärssås och glass i stora lass! Jag försöker ta tillbaka livet och krama ur varje droppe livsglädje eftersom jag vet hur jag i perioder "svälter" av den varan. Det är viktigt med uppmuntran i en annars tuff vardag. Det känns också viktigt att passa på medan jag har en fortsatt bra kropps-period. Jag och min kompis (ledsagare) hade förstås en VIP-stämpel på Grönan som gjorde att jag inte behövde stå/gå i alla långa köer. Det underlätta smärtan i knäna. 

 

Jag har dock märkt att mina bilder från det ”friska” liv jag tycks leva emellanåt sticker lite i andras ögon. Jag blir misstrodd att jag är sjuk, har ont och ibland uppfattas det jag gör som ett hån mot de som inte klarar av det. Det är jättetråkigt att inte fler hittat sätt att uppleva det roliga jag får uppleva. Men de får inte ta ifrån mig glädjen över vad jag klarar just nu. Det spelar ingen roll att de säkert "bara" är avundsjuka. Jag ogillar när jag ska få höra att jag inte förtjänat det här. Jag har kämpat hårt för att komma dit jag är idag och jag tänker tammefan njuta av det!! 

Mina sjukdomar är osynliga. Det betyder att det inte syns på mig att jag är sjuk, om jag inte visar upp mitt långa ärr över knät eller i sidan av ansiktet. Sjukdomarna gör att jag har perioder där jag ibland mår bättre, ibland sämre. Men jag är kroniskt sjuk. Jag kommer aldrig bli frisk. Jag har allvarliga skador och förstörelser i främst knä och käkleder på grund av artrosfibros (bindväv som stelnar mellan lederna). Men det går inte att göra något åt det (de återkommande operationerna skjuter bara upp det oundvikliga). Min bästa medicin, enligt läkarna, är att fylla livet med glädjeämnen och hoppas på att lederna håller så länge som möjligt.