krigszonen.se

Det börjar närma sig skolstart för min del nu. Idag var det första dagen på Insparken. Det kändes ödesbestämt att jag hamnade i Trygg-gruppen (jag vill tro att jag hade kunnat rocka i sportgruppen också). Nästa vecka är det upprop och strax därefter drar själva studierna igång. Jag börjar känna mig peppad på att brottas med nya uppsatser och ibland helt obegripliga teorier. Jag vill verkligen att den här studietiden ska bli bra!! Jag har flera förhoppningar och drömmar, både nu och framtiden. Jag vill göra det här till en positiv förändring i mitt liv. Det kommer bli en stor utmaning för mig. Men ni känner mig ganska bra nu tror jag. En Camilla ger sig aldrig!  

 

Men jag ska erkänna att jag är lite orolig också. Eller mer att jag tänker mycket på det som kan försvåra allt. Jag tänker exempelvis på att jag har en operation i knä som väntar. Jag menar inte i första hand att jag är orolig för oddsen (de är relativt goda) att lära mig gå igen efter operationen och hur det kommer påverka livet. Utan det handlar främst om att jag försöker stärka mig själv rent känslomässigt och en operation kan så lätt rasera det jag byggt upp. En operation väcker så många traumatiska känslomässiga upplevelser hos mig. Jag känner att det inte är så bra att göra en till operation just nu.

 

Jag har medvetet undvikit kontakt med ortopeden. Jag har satt skolan före operation. Det är inte att jag prioriterar skolan före hälsan. Tvärtom. Jag tror att sätta skolan före operation är hälsosamt för mig. I alla fall som det är nu. Jag vill inte att operationer och sjukhus ska ta all plats i mitt liv. Mitt liv kan vara och bli så mycket mer. Naturligtvis behöver jag ändå göra operationen. Men jag tror att jag kommer vara bättre rustad att klara av den senare (när nu ”senare” är…?). Jag vill komma in i studierna först. Jag vill försöka skapa en trygg grund. Jag vill hinna bygga upp fler ”friska” punkter i mitt liv. Jag vet inte hur jag ska förklara det på annat sätt. Alla behöver vi trygghet i svåra stunder, oavsett ålder. Det är inget fel med det.

 

Jag känner mig själv allt för väl för att förstå att om jag gör operationen nu, då kommer jag få panik och försöka hänga upp mitt liv på en annan persons existens för att orka ta mig igenom det. Och det kommer bli ännu en person som jag vet aldrig kan ta den där platsen jag så förtvivlat längtar efter sedan jag var litet barn. Jag är trött på att gå igenom den sorgen om och om igen, att de inte kan vara den jag önskar. Jag vet ju att jag går  miste om potentiellt andra bra relationer när jag klänger fast i en relation jag egentligen bara byggt upp i huvudet. Det har periodvis varit jätteviktigt för mig och min överlevnad att göra så. När jag var liten var jag tvungen att låtsas att den där läraren eller nissen på sjukhuset var min trygghetspunkt, som en förälder borde vara, för att orka allt det tuffa och alla vuxnas svek. Men jag behöver kanske inte fantasin nu… Det kan kanske finnas andra, verkliga, trygghetspunkter om jag vågar ge det en ärlig chans. Men det är en svindlande och ovan tanke. 

 

Jag känner att det här börjar bli tok för komplicerat att ha den här reflektionen halv ett på natten, men jag kände att jag verkligen behövde få ur mig det just ikväll ändå. Imorgon (egentligen idag) väntar en ny dag med äventyr!