På gott och ont
Ungefär 400 personer står i kö för att få göra magnetröntgen. Det innebär att väntetiden för mig kan bli flera månader för just det typ av undersökning jag ska göra. Det var vad jag fick höra på telefon från en nisse på sjukhuset idag. Det är en jättelång tid att halta. Men tack och lov kan väntetiden bli bara några veckor om jag åker till Uppsala istället. Så jag tänker åka dit. Jag får göra det till en rolig utflykt.
Jag provade ett träningspass med dans i bassäng på parkbadet idag (jag vann träningspass i somras). Vattenträning ska ju vara så himla skonsamt! Jag hade en förhoppning, om än naiv sådan, om att viktlösa rörelser i vattnet skulle få låsningarna i knä att ”lossna”. I vattnet kändes det faktiskt bra. Jag kunde simma. Jag kunde dansa balett. Jag kunde skuggboxas och öva kicksparkar. Jag kunde till och med hoppa grodhopp. I vattnet var jag nästan helt utan problem i knä. I alla fall om jag inte sträckte ut benet till max. Jag har blivit en mästare på att klara av saker utan att räta ut benet... På gott och ont. Jag ville tro att samma känsla skulle stanna kvar uppe på land. Men jag haltar fortfarande med ett lätt böjt ben. Jag kan inte sträcka ut benet utan att det gör ont och låser sig. Det ska bli spännande att se hur kroppen kommer må imorgon.
Ja i vattnet klarar man så mkt mer sen ska man upp på kan d till verkligheten igen...suck