krigszonen.se

Jag har berättat om flera tillfällen då skolan, sjukvården och andra aktörer svikit mig genom åren när jag berättat om mitt mående – om hur jag blivit övergiven när de istället skulle hjälpt mig. Jag har försökt att inte bry mig om det. Det var länge sedan nu. Men så kom plötsligt mardrömmarna tillbaka. Jag hoppas att det ska hjälpa att skriva av mig lite. Nu när jag fått lite distans till det. 

Jag fryser när jag skriver det här. Jag brukar göra det när jag berättar om jobbiga händelser. Men jag tror verkligen att jag behöver berätta det här ändå. Jag har ofta fått skulden över att jag inte varit tillräckligt ärlig när jag berättat hur jag mår, som att det är därför jag inte fått hjälp. Liksom jag lika många gånger fått skulden om jag berättat ärligt. Men jag bestämmer nu. Det är faktiskt min berättelse. 

 

När jag var 15 år skrev jag en uppgift strax innan jullovet på högstadiet. Texten var på elva (11) sidor. I texten stod allt om hur jättedåligt jag mådde, hur olycklig jag var och den dödsångest jag brottades med. Det var ingen vanlig uppsats. Jag skrev att det handlade om min nuvarande situation. Jag berättade om ett allvarligt läkarbesök jag varit på och att läkaren sagt att jag hade en till sjukdom (de misstänkte långt gången tjocktarmscancer eller en dödlig infektion). Jag berätta att det kändes som att världen tog slut den dagen. Jag skrev till och med att jag trodde att jag skulle dö. "Om några veckor kanske allt är över … Jag bara väntade på beskedet att jag har några dagar kvar att leva”.

Jag fortsatte skriva ”Trots att jag bara har några veckor kvar innan jag får veta svaren om jag har en till sjukdom, så vill jag inte leva längre. Jag har ingen lust att leva! … det är lite skönt att veta att om några veckor behöver jag kanske inte leva i detta helvete till värld.”

Var jag tillräckligt tydlig och ärlig?

 

Jag fortsatte skriva om hur jag kände mig. ”Jag känner mig sårad och bortglömd. Lämnad i mörkret alldeles ensam och rädd. … Jag är på en klippa av ett stup och redo att ge upp. Men det är ingen som kommer för att rädda mig. … det är ingen här och tröstar mig. … Jag behöver mer kärlek och omtanke än någonsin just nu. … Ingen ser hur dåligt jag egentligen mår.”

Jag berättade om min rädsla att förstöra för familjen. Jag var rädd att jag skulle sprida dålig stämning av att andra bara såg mig existera. Jag var ärlig och skrev i texten "Det är nu jag behöver en kram, minsta tecken på att de bryr sig. …Det är nu de ska säga att allt kommer gå bra." Men jag fick ingen kram och jag la mig utan ett "godnatt" även den kvällen. Jag skrev "Kunde de inte kramat om mig? Jag mår inte bra."

 

Medan jag skrev på uppsatsen berättade min lillasyster (då 4 år) på förskolan om allt som hände mig. Förskolan ringde upp mina föräldrar för att kolla läget med mig. Mina föräldrar reagerade med ilska. Jag vet egentligen inte varför de blev arga på mig. Kanske för att någon försökte prata om det som alla låtsades inte fanns... Situationen kändes tillslut outhärdlig. Jag skrev vidare i texten att jag inte visste vart jag skulle ta vägen av alla känslor. Jag hade ju ingen att prata med. När jag inte fick det jag ropade efter hemifrån, blev min önskan om trygghet starkare: "Jag behöver en kram. Bara någon med öppna armar". Jag skrev om hur mycket jag saknade, längtade och drömde om en kram och någon som verkligen lyssna - speciellt nu! Jag skrev om hur vissa lärare kom att ta mina föräldrars plats men att de aldrig kan bli den jag önskar. 

Sista sidan i texten skrev jag om att jag inte längre trodde att det skulle bli bra. Jag skrev om att jag skulle fortsätta kämpa men (och det ska läsas med tyngd bakom) lade till meningen "Jag kan inte lova något”.

Uppsatsen fick titeln "Slutet av mitt liv". Jag hade lika gärna kunnat skriva HJÄLP MIG!! i versaler. Men tror ni att jag fick hjälp? Det här är vad jag fick till svar: ”Innehållet måste man prata om (eller inte)" nerklottrat med blyerts på sista sidan. Det var allt. Jag väntade i dagar på att någon skulle prata med mig. När ingen gjorde det så började jag prata. Men det var ingen som lyssna. Jag fick inte ens ett betyg eftersom texten "bara innehöll mina subjektiva upplevelser". Det jag försökte berätta var ingenting i de vuxnas ögon. Jag var inte viktig. Det var i alla fall så det kändes. 

 

Jag är säker på att de vuxna hörde mitt rop på hjälp. Jag hade gjort vad jag kunde. Men de valde att inte prata om det. Vart var det vuxna ansvaret? Jag blev sviken. Ibland är jag arg över det här! Om bara någon vågat se hur jag mådde när jag var 15 år, då hade jag fått hjälp. Jag hade inte behövt kämpa så hårt och må så här. Jag hade kanske inte behövt vara så ensam. Det hade hjälpt mig så mycket om någon talat om för mig, bara så att jag själv förstod att det borde varit annorlunda. Om någon bara kramat om mig och visat mig hur det skulle varit. För jag visste ju inte! 

 

Det känns så fel när andra talar om för mig att jag inte är tillräckligt ärlig eller borde stå på mig mer när jag berättar om hur sviken jag blivit av samhället när jag bett om hjälp. En får inte glömma att jag bara var ett barn och visste inte riktigt vad jag kunde be om när jag aldrig fått det. Der var de andra som var vuxna. De var äldre, större, klokare, starkare och tryggare. Oavsett om jag var ett stort barn, så var de mer vuxen. Det är de - och inte jag - som bär skulden. En måste våga prata om det oavsett hur läskigt det är. Jag har länge tänkt att de kanske inte brydde sig om att få en (kanske) döende tjej att må bättre och känna sig trygg eftersom hon ändå snart ska dö? Det är ingen ursäkt, men en förklaring.  

Tack för att ni i min lilla armé alltid lyssnar. ♥♥♥