Käkledsoperation nummer 7
Nu ska jag skriva ner min operationsberättelse! Jag fick beskedet på måndagen om att jag skulle opereras inom 48 h. Onsdagen den 10 oktober genomgick jag en dubbelsidig käkledsspolning på Gävle sjukhus. Kirurgen gick in med två grova kanyler på båda sidorna för att spola bort inflammation som bildats på grund av reumatismen. När jag vaknade skakade kroppen för att den utsatts för en så intensiv smärta. Jag fick flera sprutor i timmen med smärtstillande. Till kvällen kändes det bättre och jag kunde ta sjuktaxi hem.
Det kändes som allt hände på en gång från att jag fick operationsbeskedet. Det var en kort tid att förbereda sig på. Det var knappt någon som visste vad som väntade mig. Men det var lite skönt att det blev så bråttom. Det fanns just ingen tid till oro eller andra känslor. Jag bara körde på. Jag tog min dubbel-dusch och satte mig på bussen till sjukhuset till kl. 09:00 på morgonen. Emellanåt var jag förstås supernervös med magont och för att hålla hjärnan upptagen fokuserade jag på att försöka förstå något obeskrivligt komplext: rymden, galaxen och stjärnor.
Väl på sjukhuset fick jag byta om till den allt för stora vita skjortan, shorts som en behöver hålla i för att de inte ska trilla av och de olika långa knästrumporna. Sköterskan gav mig ett sjukhusarmband och vek banden för att det skulle likna en rosett. Jag blev barnsligt glad över det ”lilla”.
Väl på sjukhuset fick jag byta om till den allt för stora vita skjortan, shorts som en behöver hålla i för att de inte ska trilla av och de olika långa knästrumporna. Sköterskan gav mig ett sjukhusarmband och vek banden för att det skulle likna en rosett. Jag blev barnsligt glad över det ”lilla”.
Det fanns ingen tid att bara sitta och vänta. Det hände något hela tiden. Det var bra för att hålla sig lugn. Men var det som hände obehagligt. Exempelvis förde sköterskan upp långa tygremsor indränkta i bedövning i näsan på mig (precis som förra gången behöver syrgasslangen gå via näsan istället för via munnen under narkosen). Det var inte helt lätt att svälja Alvedon (förebyggande smärtlindring) när halsen råkat bli bedövad av vätskan från tygremsorna. Men det gick bra. Någon minut i 10 dök kirurgen upp och gav klartecken. Jag packade ner gosegrisen i en väska som skulle få ligga under sängen och vänta på mig.
Jag och narkossköterskan promenerade tillsammans mot operationssalen iklädd varsin blå mössa. I operationssalen möttes jag av både nya och gamla nissar. När de frågade om mina tidigare operationer var jag ärlig och berätta att jag tyckte det här var tufft. Inte själva narkosen, utan att vakna upp. Smärtan. Egentligen hela grejen från start till slut. Att det händer igen och igen. Jag kände att de lyssnade på mig. Jag har gjort det här så många gånger nu och det behövs inget ”det här fixar du”-snack. Jag vet vad som måste göras. Det var skönt att alla nissarna i salen bara fanns där med mig.
Jag fick lägga mig på operationssängen. Jag kände mig redo. En blodtrycksmanschett runt armen, en kanyl ovanpå handen, EKG-elektroder på bröstet och handleden och till sist placerades narkosmasken över näsa och mun. Jag andades med motståndet i masken. Jag fick ta några djupa andetag för att fylla lungorna med syre. När de säger så vet jag att det är nära. Först får jag koksalt som svalt kittlar i blodbanan. Sen tog nissen fram sprutan med sovmedicin.
Alla fem nissarna i rummet sa ”sov gott Camilla”. Jag försökte säga ”god natt” i den täta narkosmasken. Jag började tyst räkna. Jag har ända sedan jag var 8 år försökt slå rekord i hur länge jag kan hålla ögonen öppna. En av nissarna började nynna på en god natt-visa. Jag log. Efter 28 sekunder sov jag. Nytt personbästa!
Det första jag minns är att jag har jätteont och skakar. Jag frös inte och hackade inte tänder som jag brukar kunna göra. Jag hade redan två täcken och en filt på mig. Jag hör hur sköterskorna säga att jag fått ”shiver”. Kroppen är utsatt för en så intensiv smärta att den skakar. Jag fick flera sprutor i timmen med smärtstillande. Det hjälpte korta stunder. Men av den medicinen så försämrades andningen och jag blev jättetrött och somnade om. Jag sov i flera timmar med syrgasmask. Det kändes skönt att jag hade gosgrisen med mig i en situation som den här.
Vid fyra på eftermiddagen (tidigare hade jag ju inte varit kontaktbar) kom kirurgen och berätta att operationen gått bra. Kirurgen har spolat bort inflammationerna och lyckades relativt enkelt få upp munnen. Det borde alltså inte finnas några envisa sammanväxningar! Det betyder att det finns goda chanser för att det här ska hålla läääänge. Dock berättade kirurgen att det inte är konstigt att det här gör jätteont om än ingreppet inte är så stort. Det blir känsligare för varje operation. Operationen i vänster käkled blev större än det i höger på grund av mest inflammation där. Men när jag vakna var det ändå höger sida som gjorde mest ont. Det beror på att jag totalt sett gjort fler operationer i höger käkled. Jag hoppas verkligen att det här dubbla ingreppet ska hålla länge. Jag kan inte föreställa mig hur ont det kan göra om jag fortsätter så här varje år…
Jag var fortfarande jättetrött och fortsatte sova. Så fort jag vakna fick jag mer medicin mot smärtan och jag somnade om. Jag fick dock sova sittandes för att ha käklederna i högläge. Jag hade även kylklamp inlindad i ett örngott. Det var här någonstans som den värsta smärtan började klinga av och jag fick chans att återhämta mig.
Det tog ungefär en timme att få i mig en miniyoghurt. Jag drack saft och fick dropp. En sköterska tog fram bladder-scannern för att mäta mängden urin. Trots att jag legat i sängen hela dagen hade det inte producerats så mycket. Jag fick mer att dricka och mer dropp eftersom jag var uttorkad. Det tog lång tid. Men efter ett par timmar kunde jag gå, med ledsagning på grund av yrsel, till toaletten.
Två nissar kände igen mig sedan tidigare gånger och kom fram och hälsade på mig. Det kändes så himla fint. Det känns så mycket tryggare att se några kända ansikten och höra välbekanta röster när en vaknar. Visst är gosegrisen ämnad för att "finnas där" och göra det mindre ensamt, men den kan inte ersätta en verklig människa.
Strax före kl. 22 på kvällen blev jag transporterad i rullstol till huvudentrén. Där kom sjuktaxin prick på klockslaget och körde mig hem.
TACK för att ni finns min lilla armé!
TACK för att ni finns min lilla armé!
Har smärtan börjat lugna ner sig? ❤️