krigszonen.se

Det känns som jag varit effektiv hela förmiddagen. Jag har hunnit plugga lite, ha möte med behandlaren, lämnat blodprov hos vampyrerna (rutinprov för njur- och leverfunktionen pga. de gula cellgifterna) och jag har fixat lite ärenden på stan (ex. förnyat busskortet). Det känns bra att jag kunnat bocka av flera saker på min lista. Men det är ganska lätt att göra en massa ”småärenden” om en punkt på listan (närmare bestämt ett telefonsamtal) är mycket jobbigare än alla småsakerna tillsammans. Jag skjuter normalt inte upp saker. Jag vill att allt ska vara klart långt före deadline. Men det här handlar om något större. Det känns som samtalet kan väcka ett vilande känslomonster!

 

Förra veckan fick jag hem beslut för vilka kurser jag kan tillgodoräkna från min tidigare studieperiod. Det känns jättebra. Men den bra känslan är också kantad av ont i magen. Det känns jättetråkigt att något sällan får vara bara bra. Tanken är ju att jag under min första lediga lucka i utbildningen bör "passa på" att göra en operation. Antingen i käkled/er eller knät. Det är upp till mig att fatta beslut vilken/vilka leder jag vill operera först. Förstår ni nu varför jag dragit mig för att ringa det där samtalet?

 

Minns ni att jag tidigare skrivit (inlägget hittar du HÄR) att jag ville avvakta med operationer för att jag ville fortsätta ”jobba med mig själv” och känna mig mer ”redo”, eller kanske mer realistiskt: mindre panikslagen? Jag tar mig fram i rätt riktning. Men jag kommer nog aldrig känna mig helt redo. Jag vet nog inte förrän det väl gäller hur ”rustad” jag är för uppdraget. Det enda jag vet är att jag klarat alla andra gånger och borde också klara den här gången. 

 

Det är jättesvårt att bolla tankarna med sig själv hur jag ska göra med operation, oavsett om jag själv redan vet svaret. Ibland är det skönt om någon kan lyssna och bekräfta ens kval och farhågor. Eller se från ett annat perspektiv. Jag har i tanken bestämt mig för att operera käklederna först. Jag känner att det är lika bra att göra båda, om det ändå ska göras liksom. Jag har valt käklederna också för att jag har ondast där. Sen om knät pajar kort efter kommer jag vara tokarg att jag inte valde knät först (eller tvärtom: om jag opererar knät först och käklederna pajar). Men jag måste ju fatta beslut utifrån hur det är just nu. Då kan ett beslut aldrig bli fel, inte egentligen.

 

Det positiva är att jag erkänt för mig själv hur jag vill göra. Det är ett steg. Nästa steg är att berätta om det här upplägget för läkaren. Jag vet att kirurgen väntar på ett samtal ifrån mig så att vi kan lägga upp en operationsplan som passar studierna. Men jag vill inte boka in något än. Jag behöver känna att inget är bokat för att kunna fortsätta rusta upp mig. Jag ska ringa snart. Men jag är inte riktigt där ännu. Men jag kommer vara det. Kanske inte idag, imorgon eller dagen efter det. Men jag kommer ringa det där samtalet. Redo eller panikslagen. Det visar sig.