krigszonen.se

Jag är jättetrött. Jag sov ändå tio timmar i natt. Men med mardrömmar som troligtvis påverkade kvalitén. Men kallar man ens mardrömmar fortfarande för mardrömmar om det hänt på riktigt? Det som hänt återspelades ju bara medan jag sov. Men det är inte mindre tufft för det. En dröm kan kännas jätteverklig och när den då dessutom är verklig, då är det nästan som att utsättas en andra gång för samma trauma. Det är obehagligt. Jag blev helt enkelt rädd. Skrämd till tystnad. Jag hatar det. Jag slogs ner och lät mig påverkas av något som inte längre kan röra mig. Men det fortsätter göra det. Följer efter. Jag vet ju det, men ibland är det lättare ta sig ur det med distansen till hjälp. 

 

Det kändes skönt att jag kunde fly undan känslorna med en föreläsning från skolan. Det är något normalt. Det är tryggt. Det ger dessutom lite återhämtning och krafter att fortsätta dagen. Som ett sätt att åter ta kommandot i livet för en stund. Jag ska försöka bevara den känslan och ta med mig den. Egentligen tror jag att jag behöver sätta mig ner och prata om det jag blev rädd för. Att bara börja innan rädslan tar över. Åtminstone försöka skriva ner det. Men det får jag nog ta vid ett annat tillfälle.