Nedräkning till operation
Tidigt idag fick jag åka in till sjukhuset i Gävle för att träffa både käkkirurgen och käkläkaren. Jag var tokpirrig i väntrummet. Men det släppte så fort jag blev uppropad.
Jag försökte berätta ärligt som det är just nu. Jag är jättetrött, svårt att sova, jag har ont i käklederna, jättesvårt att äta, jag får inte i mig tillräckligt med näring, jag fryser efter varje måltid som ett tecken på att kroppen låter all näring gå till att hålla organen igång och kroppstemperaturen är inte prioriterad, jag har gått ner nästan 8 kg under sommaren, jag har varit mycket sjuk från jobbet, jag är yr av det ständigt låga energiintaget att jag snubblat och slagit mig blå x antal gånger… Det känns ohållbart. Jag är less på det här!
Jag vet att de gör allt de kan för att hjälpa mig. Tyvärr är det så här verkligheten ser ut. Det ÄR tufft. Men de båda lyssnade och bekräftade mina känslor. Det får inte allt att BLI bättre, men det får allt att KÄNNAS bättre. Det är också viktigt.
Vi besluta om ny operation: dubbelsidig käkledsspolning. En infart och utfart på varje käkledssida. Det är lite pirrigt, frustrerande och massa blandade känslor över att det ska behöva göras igen (åttonde käkledsoperationen?). Samtidigt vill jag verkligen göra det här. Jag behöver det. Det gäller att vara tuffare än det som är tufft!
Jag fick frågan om jag ville ha kortisoninjektion i käklederna i samband med operation, eller några veckor efteråt. Det vill säga kortison vid ett och samma ingrepp under narkos eller behöva göra ett andra ingrepp längre fram med kortison med lugnande igen. Forskning visar svagt på att det kan vara bättre med kortison efteråt med ett nytt ingrepp. Men samtidigt kan en tänka att jag har det tufft som det är nu. Så jag stod helt enkelt inför beslutet: ett ingrepp eller två?
Det kändes som ett självklart val. Jag valde ett ingrepp. Under operation, efter själva spolningen av lederna, kommer kirurgen alltså spruta in kortison i käklederna. Det har ju bevisligen fungerat för mig i flera månader. Ingreppet kan dock behöva göras 1-2 ggr om året. Men ju fler gånger de går in, desto mer ärrvävnad. Det är redan väldigt tight och trångt att komma in med nål.
Jag har fått fylla i hälsodeklarationen och svara på den ångestfyllda frågan inför operation. Ett av de allra tuffaste stegen i det här. Men jag bara skrev. Försökte inte känna. Nu är det påskrivet och klart i alla fall. Gosegrisen kommer hänga med mig. Det har jag lovat.
Flaggan är hissad för att det ska bli operation snarast möjligt. Jag behövde inte vänta länge på besked. Operationsplaneraren ringde och gav mig en tid om tre veckor. Det är ganska snart. Samtidigt är det en lång tid att hålla ut till som det känns nu. Det är ju ett par veckors återhämtning efter ingreppet också. Jag både längtar och inte längtar.
Det är en hel del som ska förberedas under de här veckorna. Köpa hem Descutan-skrubb, lämna nya blodprover och göra hjärt-och lungtester. Jag ska träffa pre-op teamet. Andra praktiska detaljer är att jag behöver fylla på kyl och frys med flytande/lättuggad kost. Jag behöver också planera för studierna.
Nu är det nedräkning!
vilken kämpe du är, hoppas att operationen kommer att göra det lättare en stund.Gå gärna in på min blogg ladyochlufsen.blogg.se och läs om min vardag med mina 2 katter.Kram.