Det här håller mig tillbaka

Det står mycket plugg på schemat. Det är tenta nästa vecka. Men just idag har jag tagit en paus från skolböckerna hälsat på ”min mentor från fältet”. Högskolan har nämligen något samarbete med några färdigbakade socionomer som tar emot oss som fortfarande gräddas. Vi får då följa med ut på arbetsplatsen som ett slags studiebesök. Det är grymt bra att få en mentor som kan visa en del av det sociala arbetet och bolla lite funderingar med. Bara det här att få bredda ens syn på arbetet är värdefullt. Socionom är ju en otroligt bred utbildning och det finns mycket att se och lära sig. Det finns såå många jobb där ute som jag inte vet om än, men som kan vara intressanta.
 
Samtidigt som det här peppar mig att hugga tag i närmsta skolbok för att fixa tentan, så är det också en sorg i mig som fängslat sig in någonstans inne i bröstkorgen. Jag har en så stark livslängtan. Men jag har hela tiden en fot på sjukhuset som håller mig tillbaka. Det är svårt att inte låta det begränsa mig när jag så ofta får anpassa mig. Jag är trött att hela tiden leta alternativ som kan ge nästintill samma goda känsla. Ibland vill jag bara ”break free”. Men så tar jag ett steg och inser att det inte är så enkelt. Jag kommer vara beroende av sjukvården för resten av mitt liv som det ser ut nu. Det är lätt att tänka att ”snart kommer jag må bättre och inte vara på sjukhuset lika ofta” och andra liknande tankegångar. Men om vi ska vara realistiska nu: kommer det bli bättre? Troligtvis är det så här ”bra” det kan bli.
 
Det känns bara som att jag gång efter gång sagt att NU är det äntligen bättre. Nu är knä ”lagat” eller nu är käklederna ”fixade”. Men den lyckan har varit kortvarig. Gång efter gång har det ju blivit sämre igen och nya operationer har väntats. 
 
Jag kan fortfarande hoppas att det ska bli bättre. Det är för sjukt att tänka att det inte skulle vända. Någon gång måste det åtminstone bli lite lugnare. Men när andra säger ”visst, du behöver åka till sjukhuset på dina besök, men blir du verkligen bättre av att gå?” eller ”mår du bättre på riktigt nu, eller säger du så för att du så gärna vill må bättre, och så kommer du bli sjuk snart igen?” då gör det helt ärligt lite ont i mig. Det är som att de har tappat hoppet. Jag har varit sjuk alldeles för länge…

Det känns då som jag misslyckats. Jag känner mig fruktansvärt elak som "förstör" genom att andra gång efter gång blir besviken när jag blir för sjuk och saker måste ändras om. Det gör ont i mig att andra ska behöva påverkas av de sjukdomar jag brottas med. Jag försöker ju hela tiden mitt bästa för att leva utan att sjukdomarna ska sätta stopp i livet: inte för mig eller någon annan. Men ibland gör sjukdomarna det ändå. Eller ganska ofta.
 
• Kategori: Kampen, Studier; • Taggar: Högskolan i Gävle, Reumatism, Unga Reumatiker, arbetslivet, socionomstudent; • Kommentarer (3)

Kommentarer:

1 annika eriksson:

Var inte besviken på dig själv. Du har absolut inte misslyckats. Du är en sådan kämpe.Styrkekramar från mig.❤❤❤

Svar: Det här ligger helt klart på mig själv. Det är nog mer en känsla av besvikelse som jag bär på, men som inte finns hos de flesta andra. Jag får jobba på det här helt enkelt! Jättekramar i massor <3
Camilla Blomberg

2 Elisabeth:

Att göra sitt bästa, måste få vara gott nog. För en del av oss känns det enkelt att tänka så. och en del av oss måste stå där framför spegeln varje morgon och påminna oss själva att vi duger precis som vi är. Klappa dig själv på axeln nu.
Kram från Elisabeth

Svar: Det ligger en sanning i det du skriver Elisabeth. Jag ska tänka på det. Och inte glömma att klappa mig själv på axeln för min insats. Tack. Jättekram!
Camilla Blomberg

3 Linnéa:

Snygg kropp! Fint hår!

Svar: Oj tack så mycket 😊😊
Camilla Blomberg

Kommentera här: