Utskriven från sjukhuset
Jag är mäkta imponerad över min lilla armé för allt visad stöd under senaste veckan. Jag blir så glad och rörd för varje kommentar och meddelande. Ni gjorde skillnad! 💕
Det finns så mycket mer att berätta. Men det är svårt att få ihop en logisk ordning på när allt hände. Det viktigaste: jag är hemma nu! Jag fick åka hem från sjukhuset igår efter att ha legat inne fyra dagar. Jag hade återbesök hos käkläkaren redan idag. Men bara för att jag är utskriven, och inte längre behöver medicineras på sjukhuset, så mår jag inte bra. Men jag är på bättringsvägen!
Som jag skrev tidigare, mådde jag inte så bra efter operationen i käklederna. Det var väntat att det skulle bli en tuff tid efteråt. Av erfarenhet får jag räkna med det. Jag fick i början höra att jag skulle kämpa på och hålla ut. Det är lätt att det får en känna sig värdelös eftersom jag redan kämpade mitt allra bästa, och ändå ska jag vara bättre. Men det ska inte behöva vara såå tufft. Jag orkade inte mer.
Jag trodde ”bara” att kroppen behövde få näring och vätska. På väg in till sjukhuset, och i väntrummet på akuten, pratade jag fortfarande med olika nissar i telefon. Jag fick avbryta telefonsamtalet när det blev min tur att prata med nissarna på akuten istället.
Så fort jag fick min brits började saker hända. Jag blev undersökt av så många! Jag kunde inte öppna munnen mer än en några millimetrar. Jag var varm om käkledssidorna, blek, frusen och blodproverna visade högt antal vita blodkroppar. De tog tempen också och det var här någonstans som de misstänkte septisk artrit (infektion i käklederna).
Jag svimmade första gången liggandes på britsen på akuten. Det gick så snabbt att jag inte hann larma. Det kändes så märkligt att ligga raklång och ändå ”försvinna”. Jag vet inte hur länge jag låg avsvimmad. Jag vet bara att jag har 30 min som jag inte kan redogöra för. Till en början visste jag inte vart jag var eller vad som hänt. Det kändes läskigt.
På avdelningen fick jag näringsdropp för att ge kroppen vätska, alvedondropp mot febern, morfinsprutor mot smärtan i käklederna och både antibiotikadropp och antibiotikasprutor mot den septiska artriten. Kort efter började jag kräkas. Jag hade egentligen ingenting i magen än galla (eftersom jag inte kunnat äta/dricka på länge). Men det var hemskt att försöka få ur sig det med stängd mun, låta det silas mellan tänderna och ner för hakan för att det gör för ont att böja huvudet framåt. Nissarna ville undvika matsond via näsan så långt det var möjligt på grund av infektionsrisken, att det skulle bli "ännu ett ingrepp" och för att det skulle kunna försämra mina käkleder eftersom jag behöver komma igång med rörelse as soon as possible!
Efter kanske en kvart blev jag illamående (fast inte på det spyfärdiga sättet av medicinerna) och tryckte på larmknappen och la mig ner. Jag svimmade då för andra gången bara några timmar senare samma dag. Sköterskan trodde först att jag somnat, men reagerade på att jag måste larmat eftersom jag just då var ensam i fyrbäddssalen. När jag vakna upp stod det flera nissar runt sängen. Den här gången visste jag vart jag var och det kändes inte lika läskigt. Det blev nya blodprover och EKG-test. Det är kanske inte konstigt att min kropp tillfälligt la av. Jag hade ju INGENTING att bekämpa sjukdomarna med.
Jag sov mycket på avledningen. Jag mådde uruselt. Jag vaknade bara för att bli ledsagad till toaletten inte ens 5 meter bort, för att sen somna om igen. Eller så var jag vaken kortare stunder för att jag kräktes av medicinerna som skulle rädda mig från den septiska artriten. Men efter någon dag vände det! Jag kunde sitta upp i sängen kortare stunder. Jag orkade se 15 min på tv i sällskapsrummet (aka: rummet om du vill vara själv och slippa sänggrannar och deras besökare).
Jag känner mig piggare nu. Jag får fortfarande antibiotika (tabletter i 10 dagar). Jag mår illa och det smakar konstant mögel i munnen. Men jag får i mig miniportioner som jag äter hela tiden. Vätska får jag i mig genom stark saft/juice som täcker smaken från medicinerna. Nu har jag åtminstone fått lite superkrafter att bekämpa sjukdomarna med. Jag är med i matchen igen!
Läkarna skrämde upp mig i början med att eventuellt behöva operera och spola käklederna igen för att få bort infektionen, eller i värsta scenario, behöva byta ut lederna till protes. Jag kände inte att jag hade krafter för att klara av det i det skick jag var i när jag kom in. Det var för läskigt att ens tänka på (och ändå hade jag gosegrisen med mig!). Jag mådde redan så fruktansvärt dåligt. Men kroppen tycks tack och lov svara bra på behandlingen och jag kan gapa upp munnen igen. Det bevisades på återbesöket idag. Men det kommer krävas hård träning för att bibehålla och öka gapförmågan ännu mer. Det finns åtminstone utvecklingspotential. Jag kommer åka in till sjukhuset varje vecka en tid framöver för "gapgymnastik". Men jag är laddad!
Jag är glad över dina framsteg. Tumme upp!