Jag har haft flera djupa samtal under de senaste dagarna. Igår var en tuff dag och för att bryta ensamhetsfebern med svidande ögon och pulserande huvud, blev jag uppmuntrad att gå ut en stund. En blir mindre benägen att vara ledsen då. Speciellt om en möter andra längs vägen. En skärper sig mer, antar jag. Jag tog då det här fotot på maskrosen. Jag skickade över fotot som ett bildbevis på att jag varit på powerplant-jakt. Vi kom överens om att jag skulle lägga ut bilden på bloggen och kanske skriva lite om vad jag tänkt och känner. Så jag gör det nu. Jag är rädd, men det betyder att jag gör något som är modigt.
Jag har så många gånger frågat mig själv: Vad var det för fel på mig, och inte de andra?? Varför kunde inte jag nå fram till dig? Jag vet inte varför jag skuldbelagt mig själv. Jag var trots allt bara ett barn och skulle inte behövt vara någonting annat än bara jag. Men jag behövde få känna mig trygg. Kanske handlade det inte om mig, utan om dina brister. Den stora frågan borde då vara: Varför kunde inte du nå fram till mig?
Du klara nog inte av att jag blev sjuk. Det låter hårt det jag ska skriva nu. Men du ville inte ha mig. Den känslan har jag tyvärr burit med mig i alla mina relationer med människor. Att ingen vill ha mig.
De andra verkar ha accepterat villkoren. Kanske har de anpassat sig bättre än mig. Jag känner en viss skuld i att det jag fick inte var tillräckligt. Att jag behövde mer. Men jag var kanske den som fick minst.
Idag skyddar jag mig själv genom att inte dela de viktigaste delarna av mitt liv för dig. Det är den makt jag har. Jag är rädd för att du - när jag berättat om det viktiga - ska reagera konstigt och ta den känslan ifrån mig, precis som så många andra gånger. Att du förstör eller ”smutsar ner” något fint. Eller att jag ska bli sviken och lämnad i det svåra. Vissa vill att jag ska ge det en ny chans, försöka vara öppen och bjuda in. Men kanske ska en inte behöva försöka så hårt, där det borde vara naturligt och självklart, för att få finnas. Jag får nämligen också höra att det inte är konstigt, utan en rätt klok och fullt begriplig reaktion att skydda sig själv.
”Det finns inget du berättat för mig som talar för att det är ditt fel” fick jag höra igår. Det känns bra. För det gör ont i mig när jag får höra av vissa att jag borde vara tyst eller att inget av det här stämmer. Men ondast gjorde det när du kom upp med ditt ansikte och väste
”du är en så otacksam unge!”. När jag flera år senare fick höra att allt beror på att jag är en
skräckfilm (länk till tidigare inlägg), så var det som att jag redan visste det.
Jag kände det. Du försökte förklara och jag ville verkligen
försöka förstå dig.
Men jag gör fortfarande inte det.
Jag har inte kunnat förstå hur många valt att backa upp din berättelse när jag försökt visa min upplevelse. Kanske är det så att det florerar en annan berättelse där ute. Det som hände var ändå inte ert fel. MEN ni hade kunnat hjälpa mig. De gör er på sätt och vis lika skyldiga. För hur kunde ni som sa att ni ville mig allt väl, tillåta mig fara så illa?
Den jag känner och den ni känner är samma person. Men det är MIN upplevelse. Den är annorlunda. Läs sakta. Läs noga. Fundera på det här. Bortom orden finns det jag vill berätta.
Sen jag träffade dig och fått små fragment av ditt liv till mig har jag många gånger funderat på hur jag skulle kunna hjälpa dig. Det landar alltid i att jag känner mig otillräcklig och jag gör ingenting. Jag landar i att du kommer att bli sårad för förr eller senare finns jag inte där. Så jag ger dig ingenting. Att jag landar där handlar om mig. Inte dig. Du har inte gjort något fel.
Du är på väg att förstå. Du har inte gjort fel. Det är inte du som skapat din sjukdom och det var inte ditt ansvar att se till att du få det stöd du behövde.
Nu är du vuxen, du är på väg att läka de sår som dina erfarenheter skapat. Tillåt dig att läka, tillåt dig att låta det ta den tid det tar.
Förstår du hur jag menar?
Sen jag lärde känna dig har jag många gånger vänt blicken till min barndom. Varit tacksam över att jag fick vara ett friskt barn. För hur skulle det blivit annars? Mitt sätt att hantera min barndom var att bli överdrivet självständig. När jag kände att jag inte var behövd vände jag det till att jag inte behöver dem. Jag har blivit överdrivet "trygg" i mig själv. Satte det i citat för att jag vet inte hur sant det egentligen är. Hur trygg är jag egentligen? Klarar jag allt ensam?...