Här kommer solen
Jag har läst två kapitel i kursboken idag. Efter det tog jag en långsam promenad (med kryckor) i solen med en som erbjöd mig sitt (professionella) sällskap. När benen blev trötta satte vi oss på en picknickbänk och bara prata. Jag uppskattade att få tre timmar odelad uppmärksamhet. Att bara få bli lyssnad till och att reflektera över olika saker. Både djupa och lättsamma saker.
De senaste dagarna har jag tänkt mycket på den kommande praktiken i höst vi ska ha via högskolan. Valen skulle göras redan i veckan som precis varit. Alla studenter valde bland olika yrken inom det sociala arbetet som verkade intressant för dem. Utom jag. Jag fick ta det som fungerar bäst med tanke på mina sjukdomar. Jag är tvungen ta hänsyn till att jag faktiskt inte vet om jag kommer kunna gå igen. Jag är övertygad om att praktiken kan bli bra! Det handlar inte om det. Utan det handlar om själva grejen att andra kunde välja, men inte jag. Det blev bara så tydligt att jag har en sjukdom som påverkar stora delar av mitt liv. Jag vet inte vad jag hade valt, om jag kunnat. Det är kanske lika bra så jag slipper bli besviken över om det inte fungerat. Men att jag inte ens hade chansen att fundera på det gör mig ledsen.
Jag är glad som fått stöttning av högskolan att ”välja” den lämpligaste praktikplatsen utifrån mina förutsättningar. De har lyssnat och vill att jag ska lyckas. Det känns som det kan gå bra. Men jag känner mig samtidigt besviken. Besviken över att sjukdomarna i princip valde placeringen åt mig. Besviken över att jag förväntas acceptera det på en gång eftersom det verkat lösa sig. Men jag är mest besviken över att ingen frågar hur jag mår! Ingen har brytt sig om att kolla läget om hur det här påverkar mig. Det är kanske tur att jag ändå är så pass mogen och talför att jag helt enkelt kan berätta vad jag tänker och känner. Men flera ignorera mig. Jag tror inte att de förstår. Det gör ändå ont att inte bli tagen på allvar av de jag försökte nå fram till. Men det var en person som gav mig tre skrivna rader med förståelse och en cyberkram. Det är så himla lite, men gjorde all skillnad!
Jag är glad som fått stöttning av högskolan att ”välja” den lämpligaste praktikplatsen utifrån mina förutsättningar. De har lyssnat och vill att jag ska lyckas. Det känns som det kan gå bra. Men jag känner mig samtidigt besviken. Besviken över att sjukdomarna i princip valde placeringen åt mig. Besviken över att jag förväntas acceptera det på en gång eftersom det verkat lösa sig. Men jag är mest besviken över att ingen frågar hur jag mår! Ingen har brytt sig om att kolla läget om hur det här påverkar mig. Det är kanske tur att jag ändå är så pass mogen och talför att jag helt enkelt kan berätta vad jag tänker och känner. Men flera ignorera mig. Jag tror inte att de förstår. Det gör ändå ont att inte bli tagen på allvar av de jag försökte nå fram till. Men det var en person som gav mig tre skrivna rader med förståelse och en cyberkram. Det är så himla lite, men gjorde all skillnad!
Ett tips! Fundera över att göra praktiken hos Svenska kyrkan. Kanske diakon kan vara ett yrke för dig i framtiden? Jag jobbar själv med administration inom svenska kyrkan, bästa och mest förstående arbetsgivaren jag haft i mitt liv!
Lycka till och Kram!
/Mamma till dotter med eds