Livet har paradoxalt nog blivit mer socialt trots distansering och isolering
”Du är så bra på att sätta ord på det du upplever och som många andra också känner. Skriv ner det här!” sa en av mina stödkontakter. Jag hoppas hen hörde mitt leende i andra änden av telefon när jag sa ”Tack, jag kan försöka göra det”.
Det går inte att inte prata om den pandemi som pågår. Det är en mycket ovanlig händelse och därför rapporteras det mycket om det. Covid-19 påverkar mycket i världen. Men jag tänkte skriva utifrån hur den sociala distanseringen påverkar mig personligen. Jag har mycket erfarenhet av social distansering och isolering.
Den här situationen kan vara tufft för vem som helst. Det är inte konstigt eftersom människan är en social varelse. Men jag tänker den kan bli extra tuff för den som redan saknar socialt sammanhang. Jag har exempelvis ingen social "buffert" att ta av. Jag bor ensam i en lägenhet. Mina studier var i huvudsak redan på distans före Corona. Det kan gå dagar då jag inte sagt ett enda ord till en annan människa. Jag hade extrajobbet och dansen som mitt sociala, i bästa fall ett par gånger i månaden. Men det var redan kraftigt begränsat på grund av min reumatism. Jag är hemma just efter en operation, vilket numera inte kan räknas som någon ovanlighet efter 1-2-3-4-5-6-7-8-9-10-12-13-14-15-16 gånger. Den senaste närkontakten jag hade var för två veckor sedan när sjuksköterskan höll min hand på IVA. Jag upplever därför inte någon skillnad med isolering och den sociala distanseringen. Livet har länge sett ut så här för mig.
På ett sjukt plan kan jag tycka det är lite skönt med viruset som tvingar oss alla till social distansering. Nu handlar det inte om min sjuka kropp som hindrar mig från att träffa andra. Det handlar inte heller om din sjuka syn på min kropp som gör att du inte vill vara med mig. Jag slipper höra tusen ursäkter om varför andra inte kan ta sig tiden att ses. Nu finns bara en ursäkt och den är lika för alla. Det har tidigare varit så lätt att känna det är en själv det är fel på varför få vill umgås (se tidigare populärt inlägg om ämnet HÄR). Men nu handlar det om något som är större än dig och mig. Det är inte mitt fel. Det här gäller alla och jag är inte mer speciell eller mer annorlunda än någon annan. Jag är som alla andra. Det känns skönt. Just nu är vi alla tillsammans i ensamheten.
Men det här inlägget skulle inte handla om hur allt fortsätter som vanligt. För det gör det inte. Livet har paradoxalt nog blivit mer socialt trots distansering och isolering. Jag upplever att omgivningen blivit otroligt lösningsfokuserad. Jag ser bara till alla chattar, stöd via telefon och skypeträffar som finns tillgängliga. Det finns också möjlighet att få hjälp med att handla om en är i riskgrupp, få skjuts till sjukhuset och medmänskligt sällskap (på behörigt avstånd förstås). Det är jättebra för att lindra den sociala abstinensen. Jag har tagit emot allt med öppna armar. Men en del av mig tänker: vart var de insatserna tidigare? Vad händer efter virustiden? Mitt och sååå många andras sociala behov fanns före världskrisen och kommer troligtvis fortsätta finnas efteråt också. Jag är rädd för att många kommer glömma bort att de en gång kunde förstå ensamheten när den sociala distanseringen upphör för vissa. Rädd att jag, och alla andra som känner som mig, glöms bort igen.
Det dumma viruset (milt sagt) vill jag ska försvinna. Men jag vill aldrig någonsin att den värme, omtänksamhet och medmänsklighet som visat sig i den här krisen ska försvinna.
Vad tänker du om det här?
Nöden är uppfinningarnas moder, säger man ju. Och så är det. Ingen går och uppfinner hjulet om det inte finns behov av ett sådant. Och så länge inte behovet har en ”röst” så tror vi inte att det finns. Därför är människor som du, Camilla, så viktiga. Såna som kan uttrycka sig så klart och rakt så alla förstår. Synd bara att så få får ta del av dina tankar. Skrik högre! Världen behöver dig.
Kram från Elisabeth