krigszonen.se

Jag gick genom en kal korridor. Reumatologen mötte mig med ett leende bakom visiren. Jag fick en kortisoninjektion i handleden och ett i fingerleden. Det gick snabbt och bra, precis som det brukar. Efteråt satt vi kvar och prata lite allmänt om att jag börjat jobba och sånt som man gör för att runda av besöket.

 

 

Synfältet smalnade, läkaren blev liten och suddig. Jag berätta för läkaren att jag inte mådde så bra. Men enligt läkarens egen utsago i efterhand hade jag bara mumlat och stirrat. Jag hörde i alla fall läkaren säga ”känner du dig svimfärdig?”.

Det lät mer som ett påstående än en fråga.

 

Läkaren hjälpte mig att luta mig tillbaka på britsen. Sen blev allt svart.

 

Femton sekunder senare (vilket är en ganska lång tid att se någon ligga avsvimmad, testa räkna högt för er själva) vakna jag upp och drog efter andan och var andfådd likt en som varit under vattenytan. Med tröjärmen torkade jag kallsvetten i pannan. Läkaren stod nu på andra sidan av britsen och ropa mitt namn.

 

Läkaren hämtade hjälp. Mitt blodtryck var ganska lågt när jag precis vaknat (95/60) och det var lätt att gissa på ”vanlig svimning”. Jag fick ändå ligga kvar för observation en stund och återhämta mig.

 

Jag försökte registrera i appen på telefon som är kopplad till hjärtmonitorn att jag svimmat. Men det gick inte registrera på grund av anslutningsfel. Frustrerande eftersom monitorn kommer ihåg ca 6 minuter tillbaka i tiden. Jag hade missat tillfället (svimning) som jag ”väntat på”.

 

Men jag fick snabb hjälp på hjärtmottagningen. 

 

Hjärtmonitorn är inställd att spela in en registrering automatiskt, om jag svimmar och det beror på hjärtat. Om jag svimmar av ”naturlig” orsak registrerar den inte av sig själv eftersom det inte beror på hjärtat. Det är då bra om jag själv kan registrera. Men min monitor hade startat en automatisk inspelning när jag svimma.

 

Hjärtsjuksköterskan satt tyst framför den tjockaste laptopen jag någonsin sett och tryckte fram en lång pappersremsa med EKG över tillfället jag svimmat. Jag läste ”hjärta” och ”paus” högst upp på utskriften. Jag satt spänd och vänta på att sköterskan skulle säga något. Sen kom beskedet.

 

”Hjärtat gör uppehåll” sa sköterskan och fortsatte koncentrera sig på pappersremsan där det borde varit toppar och dalar i ekg-kurvan.

Hjärtläkaren skulle få berätta mer om vad svaret visat och vad som händer nu. När någon säger så förstår jag, med min långa erfarenhet på sjukhus, att det är större besked än vad sköterskan får leverera. Men jag vet redan.

 

 

Vid blodtrycksfall (”vanlig svimning”) ska pulsen skjuta upp i höjden i ett försök att kompensera. Enligt monitorn hände inte det mig den här gången. Det kan uteslutas. I mitt fall sjunker istället pulsen först och drar sedan blodtrycket med sig ner. Det blir därför en kombination av att hjärtat gör uppehåll/pausar i några sekunder och sen ett blodtrycksfall, som jag förstod det. En pacemaker kan hjälpa till att trycka upp pulsen så att inte hjärtat pausar och tar med sig blodtrycket ner. Då borde jag sluta svimma.

 

Pacemaker är det bästa för mig sa läkaren, men fråga samtidigt mig vad jag ville. Har jag ens några andra alternativ än att låta mig läggas under kniven igen? 

 

Läkaren bekräfta min tankegång med att säga att det är förståeligt att det inte kan vara rolig att få en pacemaker så ung, men att jag haft flera allvarliga episoder av svimningar nu. Jag hade tur som svimma på rätt ställe den här gången. Det finns en infektionsrisk och problem med sladdarna som ska ner till hjärtat vid pacemakeroperation, men den risken är liten i förhållande till risken för längre uppehåll i hjärtrytmen eller att det blir ett riktigt hjärtstopp. Läkaren sa att jag kan prova pacemaker och utvärdera om jag slutar svimma. Om jag tycker den ställer till problem så går det ju att plocka ut den.

 

”Okej, vi gör det” sa jag. Jag vill tro att det är så enkelt som läkaren får det att låta. Men en operation är ändå en operation.

 

”Då beställer jag hem rätt modell för dig. Jag tycker vi sätter in en med två sladdar till hjärtat istället för en och som har möjlighet att trycka upp pulsen snabbt. Alla modeller är ungefär lika stora" sa läkaren i samma tonfall som att lägga en order ur en Biltemakatalog. 

 

Första reaktionen vid beskedet var ont i magen. Operation nummer sjutton, ekade i huvudet. Sen kom känslan av att vara trasig och defekt och behöva reservdelar för att fortsätta vara människa. Mina leder är ju också crappy liksom. Det finns nog inte en enda kroppsdel som en läkare inte varit och ”grävt” i. Idag brottas jag med den mer ytliga tanken (för att det är lättare att greppa än andra tankar just nu) på att pacemakern (ca 4cm bred) kommer synas under huden som en ständig påminnelse om just min trasiga kropp. Med tiden kanske det blir ett nytt segerbevis i samlingen och att jag kan se dosan som en fantastisk livräddande åtgärd. Men jag är inte där ännu. 

 

Det är otäckt och läskigt att förlora medvetandet. Efter sjukhusvistelsen blev jag hämtad av en vän och fick sitta i soffan på altan under en filt och bli serverad god mat, glass och hallon. Då kändes allt tryggt och bra igen. 

 

Hjärtsjuksköterskan ringde mig idag och berättade mer om själva ingreppet och hur operation av pacemakern kommer gå till. Reumatologen, som var med när jag svimma, ringde också upp idag och sa ”Jag såg vad hjärtläkaren skrivit om uppehållen... jag visste inte att det var så illa”.

Det var fint att de hörde av sig för att kolla läget.