krigszonen.se

Igår var jag på provtagning (rutin pga. medicinerna jag tar) tidigt på morgonen. Det gick snabbt och bra. Jag hann lagom hem för att äta frukost, byta om och träffa fysioterapeuten (FT) vid trappen. Jag fick visa min rörlighet och styrka. Jag går utan problem på plant underlag. Men trappor är troligtvis värsta fienden för mitt knä. Speciellt att gå ner för. Därför ställde vi oss öga mot öga mot monstertrappen och tränade. Det är inget som blir bra på en gång. Jag behöver göra det här fler gånger. Som jag redan gör. Och som jag gjort massa gånger. Men FT tror att, om jag har en fortsatt normal läkning, då kommer jag fixa det här inom 6 veckor. Det känns bra, känns skönt, med en deadline för när det borde bli bra. Det finns ett slut, ett mål.

 

Jag är ivrig att få tillbaka full rörlighet i högerbenet. Jag vill kunna sitta på knä, göra en kullerbytta, stå på huk eller krypa upp i soffan med båda benen och säkert många andra rörelser också men som jag inte vet om än. Sättet en rör sig på är faktiskt en del av ens personlighet, ens egenhet, kanske jag ska skriva. Jag tycker om att röra på mig. Men det kanske ni redan förstått.

 

Det finns en liten svullnad kvar i knät. Det kan vara det som hindrar mig från att nå full potential. Men senaste ingreppet med tömning visade som sagt på att det handlar mer om kirurgiskt trauma än överproduktion av ledvätska/inflammation på grund av reumatismen. Det bästa bör då vara att låta bli nålar och knivar och bara låta svullnaden gå ner av sig själv. Vi får hoppas på det.