Det finns en risk
Jag gjorde en stagedive på britsen och visa upp hur jag (inte) kunde röra högra benet på grund av den kraftiga svullnaden för min fantastiska ortoped. Läkaren kallade på en sköterska som kunde assistera vid knäledspunktionen.
Läkaren plockade fram en stor spruta och blandade ihop en, vad läkaren själv kallar för, ”cocktail” med kortison. Det komiska i det här var att nissen som hjälpte till visade sig vara spruträdd och ville inte gärna titta på sprutorna ens i sin förpackning. Men när någon annan är mer rädd än en själv, då blir man själv plötsligt modig.
Jag fick böja benet så mycket jag kunna. Läkaren högg sedan in sprutan framifrån i knät och sög ut sprutan full med ledvätska. När läkaren skulle tömma sprutan på vätskan, i skålen som nissen höll, lämnades själva kanylen kvar i knät. Men när sprutan kopplades bort från nålen så sprutade ju all vätska ut som en fontän av självtrycket i knät. Sköterskan, som vid det här laget helst titta bort eller blunda, fick därför svårt att fånga upp vätskan. Den gula varma sörjan sprutade som en båge upp och rann ned för knät, på underlaget och på britsen och bildade en pöl. Jag bara skratta åt situationen. När vätskan tog slut tog läkaren fram cocktailsprutan och fyllde knät med medicin. Det gjorde ont eftersom knät tvingades fyllas upp till bristningsgränsen igen. Men jag är grymt imponerad av sköterskan. För trots att nissen helst inte ens ville se sprutan i förpackningen, än mindre instucken i någons knä, så tog nissen min hand när jag bet ihop av smärta och behövde komma ihåg att andas. Hur modigt var inte det? Jag tycker det.
Nu ska jag ta det lugnt ett dygn och helst inte belasta benet alls. Läkaren trodde tyvärr inte att kortisonet skulle hjälpa mer än lindra för en stund. Operation är det enda som kan hjälpa.
Jag hade en viktig fråga till ortopeden. Jag undrade hur risken såg ut med operation utifrån att det tidigare blev allvarliga komplikationer i det vänstra knät (artrosfibros = det bildades en massa som stelnade som cement inne i knät vilket gjorde benet orörligt). Det var trots allt bara några år sedan som ortopeden räddade benet och jag lärde mig gå igen. Läkaren var ärlig och svara utan minsta tvekan på rösten ”Det finns en risk!”. Eftersom jag haft de här tendenserna med sammanväxningar förut så finns det en överhängande oro för vad som ska hända den här gången med en ny operation som kan trigga. Jag har också gått väldigt länge med inflammationen och är i dåligt skick redan från början med rörligheten (dels svullnaden, dels musklerna som förtvinar). Men det är egentligen omöjligt att gissa vad som kan hända.
Det bästa är om min ortoped kan operera mig redan den här veckan. Det är ju han som vet hur det sett ut förut och hur man inte väcker det sovande monstret i mitt knä. Han har bäst förutsättningar för att lyckas göra operation. Men operationsschemat är fullt. Läkaren ska göra allt han kan för att klämma in mig. Men det är inget som går att lova. Det kan dröja mer än två veckor i så fall. Men det är tid jag inte har. Min förmåga att lära mig gå igen hänger på det här. Det går kanske låta någon annan ortoped göra operation i en annan stad. Men en annan läkare, hur bra hen än är, har inte kännedom om hur just min kropp reagerar på den sällsynta komplikationen. Om inte ingreppet utförs på rätt sätt, med minsta möjliga ingripande åtgärd, kan det förvärra allt. Oavsett hur enkel själva operation i sig är. Det handlar mer om teknik och metod.
Jag ser framför mig en bombpatrull. Min läkare skulle noga överväga vilka kablar som är absolut nödvändiga att klippa av för att bomben inte ska explodera. Det skulle ske med hjälp av specialutrustning för just min typ av bomb när han väl ser den. En annan läkare skulle ta fram stortången och klippa av alla trådar som leder till bomben. Det är inget fel. Jobbet skulle bli gjort. Men spåren som lämnas kvar kan få förödande konsekvenser för just mitt knä. Ju större ingripande, desto högre risk.
Frågan kom till mig vad jag vill göra. Vill jag vänta på min ortoped eller låta någon annan försöka? Det är en omöjlig fråga att ställa till mig kände jag. Så jag bollade tillbaka ansvaret. Ur ett medicinskt perspektiv har jag en större chans att lära mig gå om en annan läkare får försöka operera (en som min ortoped rekommendera) så snabbt som möjligt. Det kan ju faktiskt gå bra också! Det vi vet idag och har att förhålla oss till är att jag inte kan vänta mycket länge till på en operation. Risken för komplikation ökar för varje dag som går. Det är dessutom inga garantier för att min ortoped, om jag väntar, skulle klara operationen utan följdkomplikationer ändå.
Kontentan är att jag väntar nu på kallelse för operation som svar på frågorna när det blir, vem som gör det och vart det blir. Det hänger på min förmåga att lära mig gå igen.
Vad tufft för dig! Operation är det = ny knäled? Håller alla tummar! Kram RA-syster Anna 🤗🤗🤗