Inte helt ensam

Jag brukar inte skriva förrän jag vet vad jag tänker och känner för att få ”skriva av mig”. Men nu skriver jag för att jag faktiskt inte vet vad jag tänker och känner, men ändå behöver få ur mig det på något sätt. Jag saknar ord för det helt enkelt, men jag försöker ändå.

Så här långt kan jag egentligen bara säga att jag fått möjlighet att få några fina och livsviktiga möten i veckan av personer med egenskaper som jag saknat och har ett starkt behov av. Det är möten som gör skillnad. Att få dela något med någon. Genom samtal eller i tystnad, men alltid i närvaro. Jag får tryggheten jag behöver och blir modigare att våga känna och göra det jag är rädd för.
 
Jag är inte van med känslan. Det är så här idrottaren måste känna sig efter ett hårt träningspass och musklerna skakar av anspänning. Jag känner mig lättad, men darrar samtidigt i hela kroppen.

Kommentarer:

1 Hemma Hos Felicia:

skönt att du har fått umgås med personer du mår bra av!! Kram! :)

Svar: Det har varit som en sol i mörkret helt klart. ☀️ Kramkram
Camilla Blomberg

2 Linn:

Vad fint att läsa!

Svar: Kram!
Camilla Blomberg

3 Anonym:

Det var riktigt fint att höra.
kram
Eva

Svar: Det kändes riktigt bra. Kramar!!
Camilla Blomberg

4 Elisabeth:

Att du skriver "inte helt ensam" är så stort! Så fint! Jag darrar jag också när jag läser det...Nu får vi hoppas på en bra fortsättning på detta spirande hopp.
Stor kram från Elisabeth

Svar: Då får vi darra tillsammans! Ta ett litet tripp-steg i taget och vara nyfiken. KRAM!
Camilla Blomberg

Kommentera här: