Smärtan har lättat
Till att börja med. Smärtan i käkleden är mycket bättre. Redan efter några dagar kunde jag trappa ner på morfinet. Men det har varit hemskt jobbigt med all smärta. Lite sömn. Lite mat. Mycket praktik. Mycket studier. Det går inte ihop. Men det måste göra det. Det går ibland att motivera sig själv med att jag bara behöver stå ut ”för en stund till” och ta en dag i taget. Men egentligen handlar det om några veckor till. Och ibland, helt ärligt, känns det som en livstid. Och jag skriver livstid på samma sätt som en domare skulle utdöma ett straff. Det känns så synd. För det skulle kunna vara så mycket roligare och jag skulle vara mer nyfiken på allt som händer omkring mig, om jag bara slapp känna så här. Det gör mig frustrerad. Det känns som "alla andra" tycker det är en spännande tid i utbildningen och då "borde" jag också känna så. Men för det mesta känns det som ren och skär överlevnad. Några andra känslor får tyvärr väldigt liten plats.
Jag har haft telefonkontakt med sjukhuset i veckan. Planen är att käkläkaren och reumatologen ska prata mer med varandra. Det blir lätt annars att jag som patient får prata mellan alla specialister som är inblandade. Det är bra att specialisterna kan diskutera direkt med varandra och ta fram en gemensam plan. Men jag blev också lite besviken när jag hörde det. Då hade jag fortfarande mycket ont och det där mötet ligger ju längre fram i tiden. Det skulle inte hjälpa mig det minsta just nu. Sen fick jag höra det igen. Samma ord som jag hört massvis med gånger. ”Du kommer aldrig bli bra – och det vet du och det har ju du accepterat”. För det mesta har jag accepterat det. Men läkaren pratade till mitt förnuft. Just då behövde jag känslomässig tröst.
Till att avsluta med. Jag har sovit nästan 14 timmar inatt. Det har gjort stor skillnad i mitt mående. Jag har (äntligen) orkat läsa och skriva på några studieuppgifter. Resten av kvällen kan jag ta det lugnt för att jag vill, inte för att jag måste.
Skönt att du fått sova inatt. Tänker på dig. Styrkekramar från Annika Eriksson i Boden.