Bortom de långa, vita korridorerna
Det är en sjukhusperiod igen. Det innebär 5-6 besök om dagen. De allra flesta är mest nödvändiga, några känns livsavgörande. Vissa möten är tunga, andra oväntat fina. Samtidigt avbryts annan viktig vård av administrativa skäl och det saboterar mer än jag orkar förklara. Jag försöker samtidigt hålla i trådarna så långt det går.
Blodproverna idag såg bra ut, men det är bara en ögonblicksbild och säger inte hela sanningen. Där går det åt fel håll. Ändå fortsätter allt som vanligt utan broms.
I väntrummen tar jag gärna fram skissblocket och ritar broccoli. Det låter kanske märkligt, men det är en trygghetspunkt. En fast liten grön symbol för omsorg jag varit utan alldeles för länge.
Jag har också varit på 60‑månaderskontrollen för käkledsproteserna. Det har alltså gått 5 år sedan de trasiga lederna sågades bort och ersattes med titan och skruv. Det fungerar bra. Gnisslar bara lite ibland.
Telefonsamtal med vården har det också varit. Det har handlat om hjärta och kärl vilket får allt att stanna upp en stund. Dock ännu inga nyheter om operationsplan.
Mitt i allt det här glimtar det andra livet fram. Det känns verkligen som ett helt annat universum. Som kvällsbad i stilla vatten efter en het dag. Att somna i en bil-van efter ett rallyäventyr som gjort en trött på det där sättet som bara kommer av att ha levt fritt och roligt. Det kan kännas overkligt och så långt borta nu. Men det påminner mig om att jag (och själva livet) fortfarande finns bortom de långa, vita korridorerna.
Veckans schema på sjukhuset har runt 20 nya möten. Träningen gör kroppen starkare. Men broccoli gör gott på ett annat sätt än som näring. Den läkningen tror jag är större än vad vården förstår.