krigszonen.se

Jag ska försöka berätta allt koncist och ärligt.

Jag är uppsatt för operation i högra käkleden(den sidan är sämst) efter sommaren. Helst väntar man ännu längre, bara jag klarar av att stå ut. Man kommer då skära upp(vad jag såg ur min synvinkel) halva huvudet för att komma åt att ta bort käkledsdisken. Glöm tanken med titthål! Man kommer raka bort lite hår också. Käkledsdisken är så sliten, trasig och ligger på fel plats att det är som om jag redan vore utan den. Den fyller ingen funktion längre. Det gör därför inget om man tar bort den. Annars finns den där för att inte slita ut leden. Risken ökar, utan disk, att jag i framtiden kommer behöva byta ut käkleden mot en protes. En käke av stål? Men med lite övervägande av läkarna har jag ändå en ökad risk om man inte gör något, vågar chansa och satsar. Inflammationerna som jag har och skadan som finns kommer ändå orsaka att jag snart måste byta ut hela leden… Det är extremt svårt att brotta ner inflammationen som jag fått på grund av det reumatiska. Speciellt psoriasisartrit som jag har. Men det här kriget ska jag vinna!! 

Det här är en stor operation. Det är absolut inget läkarna vill göra eftersom jag är så ung. Men jag har inget val. Man har gjort allt man kunnat för att försöka bromsa upp och inte hamna där man är nu. Men nu är man här. Operation är det enda som kan göra mig bättre. Det finns en chans, även om den är liten. Läkarna säger att jag ska försöka övertala dem att göra opererationen. Dem vill inte övertala mig eller låta allt för hoppfulla. Man gör den här operationen bara vid väldigt stora besvär. För jag kommer inte bli helt bra! Man ställer sig frågan: vart lägger man ribban? Som 19åring borde jag kunna tugga bättre än en 2åring. Operationen kommer förhoppningsvis göra så att jag klarar av att tugga bättre och smärtan blir lättare. Men man vet också att operationen inte kommer göra det möjligt att jag ska kunna tugga tuggummi eller käka en BigMac igen. Man måste vara medveten om att förbättringen inte blir mirakulös. Men i mitt fall, måste den bli stor i vilket fall. Det är inte okej att krossa maten livet ut. Det är vi alla överens om. Men ändå måste jag här någonstans acceptera att man gjort allt man kan. Det är SÅ HÄR jag får kämpa på!

Hur det här känns? Jag vet inte än. Jag har inte tagit in allt tror jag. Men det känns fruktansvärt att höra att man gjort allt man kan. Det är frustrerande! Orättvist! Hur mycket krig ska jag behöva ta? Tanken på att "halva huvudet" ska skäras upp för att ta bort en liten skitsak som ligger fel skrämmer mig. Jag är rädd för att jag inte kommer bli så bra som jag skulle vilja. Men det här är min enda chans att bli lite bättre. Och jag vill bli bättre! Jag måste våga satsa - trots urusla odds!