krigszonen.se

Idag har jag varit på kontroll av knä hos läkaren som opererade mig för drygt 2 veckor sedan. Han ville bara se så att man inte förvärrat knä med operation, sa han. Han fortsatte berätta om vilken "jäkla resa" med knä det är att ha artrosfibros. Han berättade om en annan patient (4:e patienten nu alltså) som drabbats av liknande komplikation som mig. Den patienten blev dock inte bra, inte än i alla fall...  Jag antar att det är nu jag ska känna mig tacksam att jag är "så här bra" trots all närstrid jag tagit med mitt sargade ben under så lång tid. 

Läkaren berättade att han hittade "strukturer" i knä som han skar upp under operationen. Dessa strukturer kan spela in till den smärtan jag hade i knä före operationen. Jag borde alltså bli bättre nu. Men man får bara vänta och se hur det går. Det kan dröja uppemot ett halvår innan man vet. Då först får man se om det var värt att operera knä eller inte. För än så länge har jag kvar den där smärtan som man hoppades skulle kunna operera bort... Men knä är för nytt för att säga om det här slutar bra. Läkaren tyckte att vi borde vara nöjda med att operationen i alla fall än så länge inte förvärrat något. Eftersom jag kan böja och sträcka benet så borde inte jag ha skadat knä när jag svimma heller. Det är förstås kanonbra om knä inte blivit sämre av all kirurgisk misshandel, men det suger om operationen inte kommer hjälpa mig bli bättre. Fast det vet man ju inte. Det är bara att vänta och se. Denna ovisshet och väntan alltså!! Blir jag inte bättre, då är det så här det är. Då var det inte värt det att operera och det är inget mer med det. Man kommer inte försöka igen för det är för riskfyllt. Läkaren skulle nog aldrig våga operera i knä igen. När jag var inlagd efter operation och allt höll på gå åt helvete sa han själv: "nu har vi gjort sista operationen!!". Jag vet inte heller om jag själv skulle vilja utsätta mig för något sådant här riskfyllt igen om jag skulle hamna i det läget. Läkaren är verkligen skitgrym på det han gör och jag kommer aldrig sluta imponeras (liksom han över min meritlista på sjukhuset) av hans skicklighet, men det vore nog inte värt att riskera allt igen. Man har ju i alla fall försökt rädda funktionen i benet och det är jag på ett vis glad över! Men fakta är, sa läkaren, att kanske allt man vunnit med den här operationen är ett finare ärr över knä... Men skulle det vara så, då får det vara värt allt och vara glad för det ändå. Kommer jag undan sammanväxningarna är det en seger i sig. Men visst känns det lite meningslöst att jag genomgått en så stor operation för kanske absolut ingenting. Men som sagt, man vet inget än. Det finns hopp! 

Men jag är sämre i knä nu än vad jag var innan operationen. Fast det är ju inte så konstigt när det är så nyöppnat. Vi får helt enkelt hålla tummarna och se om smärtan i knä blir lättare med tiden. Än så länge går det åt rätt håll med knä i alla fall. Alltså det blir inte sämre. Jag tar mig fram lite enklare på kryckorna för varje dag. 

När de sista tejpbitarna klistrats fast över knä så tackade jag läkaren för hans insats. Vi gjorde vårt "vinnande handbrytnings-handslag" som blivit som en grej vi gör när det känns tufft. Sen åkte jag hem.