krigszonen.se

Jag bara reser mig, tar ett djupt andetag och kastar mig in i en ny operation igen. Sjukhusnissarna kommer raka av en liten bit av mitt hår i sidan, skära upp längs med örat och upp i huvudet. Käkledsdisken ska tas ut och de ska rensa bort nybildad artrosfibros-massa. Det är ett uppdrag som är en snudd på omöjligt. Men jag går in för det här med ett leende på läpparna eftersom jag inte vet när jag kan le nästa gång. 

 

Jag tänker skippa mitt mästrande tonfall om hur jag står i fighterpose för 10:e gången, från och med nu. Jag agerar tuff när jag egentligen är som mest ensam, rädd och sårad. Jag känner för att gråta ihållande och övergivet. Men jag kommer ha Gosegrisen med mig även denna gång som beskydd. Nissen som gav mig grisen (inför en tidigare operation) har fått nypa tag lite försiktigt i de rosa öronen som för att föra över all sin kärleksfulla vänlighet. Ladda den med extra bamsekramar som ger kraft. På det sättet kan jag bara krama om Gosegrisen när jag behöver superkrafter. Jag fick förstås också en lång och varm bamsekram. Den första och enda - på riktigt - jag fått som för att ta mig igenom det här. Jag försökte magasinera all kraft jag kunde utvinna. Jag vet att det kanske låter töntigt, men äntligen har jag fått den trygghet jag behöver för att vilja ta mig igenom det här. 

 

Det är nu min lilla armé får börja hålla tummarna, överösa mig med era cyberkramar och säga ”sov gott”. Vi ses igen när operation är över och jag vaknat upp ur (z)narkosen.