krigszonen.se

Igår hade jag en extra tung kväll. Ihållande saknad och längtan som ibland känns omöjlig att stå ut med. Men idag rädda några spontana fina små möten mig. För idag fick jag helt oväntat återförenas för en stund med flera trygga vuxna jag haft genom åren i skolan. Jag har varit så himla rädd för att glömmas av de jag aldrig kommer glömma. Men just dom minns mig i alla fall än. 

Jag var 15 år när jag trodde att jag skulle dö av sjukdomarna. Jag planerade min egen begravning på håltimmarna i skolan. En av de personer jag träffa på idag var den första som jag hört kallat mig ”gumman” eller ”hjärtat”, gett mig en riktig bamsekram och hållit mig i handen när det varit extra tufft. En av få som såg min smärta även när jag försökte lura alla andra. Det var för 7 år sedan. Och denna persons armar stod öppna även nu. Jag lät mig omslutas av en kram som vara. Jag har blivit mycket längre än dig nu, hann jag tänka.

Jag behöver nästan nypa mig i armen för att förstå att jag inte drömt allt. Att jag faktiskt fått träffa några av alla mina saknade personer. Kanske är det tillräckligt att "leva på" ett tag till. Den här dagen har även öppnat upp för flera nya möjligheter som kan berika mitt liv på olika sätt framöver. Det här är kort sagt en dag som gjort stor skillnad för mig.