Operation i knät - inte helt enligt planen
När klockan var 10 fick jag byta om till landstingets vita dräkt och lämna gosegrisen i skåpet (men inte utan en lång kram förstås;). Jag blev besviken att jag inte fick hålla kvar i gosegrisen. Men duktig som jag är följde jag snällt med narkossjuksköterskan till ett rum. Jag skulle opereras i en annan del av sjukhuset än vad jag brukar. Allt var främmande.
Jag fick lägga mig på mage på britsen med benen utanför. Kirurgen (det enda ansiktet jag kände igen) kunde konstatera att det fattades 20 grader till ett utsträckt ben. Sen var det bara att vänta på min tur att sövas. Det tog över en timme. Det hade kunnat vara supernervöst. Oftast är den där totala tomheten och väntan jobbigast. När de pratar med en och sticker nålar, då händer i alla fall något. Men det gick som sagt bra ändå. Jag tittade på tv.
Väl på operationsbordet fäste nissarna fast EKG-elektroder, syremätare och annat molijox. Jag fick själv hålla i syrgasmasken. Samtidigt fick jag mediciner i kanylen som gjorde allt lite snurrigt och jag blev trött. På radion i bakgrunden spelades Shallow av Lady Gaga och Bradley Cooper. Jag tror att jag hann räkna till 16 innan jag somnade.
Det första jag minns (på uppvak nr 1) var att det gjorde väldigt ont och att jag frös så mycket att jag skaka. Jag försökte känna efter mer exakt vart det gjorde ont för att på något sätt lista ut hur omfattande operationen blivit. Smärtan blev värre och värre ju mer jag vakna. Någon fråga hur ont jag hade på en skala från 1 till 10. Jag svarade 7. Jag fick smärtstillande och det kändes bättre. Men jag hade fortfarande jätteont. Efter en stund (fast har man ont är det länge) kom samma person tillbaka och fråga efter en siffra igen. ”Jag ångrar mig. Det var en 8 tidigare, nu är det 7” grät jag fram. Jag fick mer smärtstillande. Men jag fick någon allergisk reaktion (överkänslig) som gjorde att jag fick utslag på bröstet, det kliades överallt, svårt att syresätta mig och jag kunde inte svälja. En läkare kom och gav någon medicin mot allergi och satte syrgasslang i näsan. Sen sov jag. Djupt.
Nästa gång jag vaknade (på uppvak nr 2) spelades Shallow på radion i bakgrunden igen. Jag fick också (äntligen) återförenas med gosegrisen! Kirurgen kom förbi och berätta att planen var att operera bort ”plica” i mitt knä (en slags förtjockning?) via titthål. Men det visade sig att orsaken till smärtan/låsningarna och att jag inte kunde sträcka ut benet istället berodde på korsbanden. Det var för trångt och förtjockat runt dem. Men kirurgen lyckades shava och lösa problemet ändå med bara titthål. Det fanns inte någon plica att ta bort. Förhoppningen nu är att jag ska bli återställd. Orsaken till problemet med korsbanden är ett mysterium. Jag frågade om det kunde bero på artrosfibros igen. Men det verkade inte särskilt troligt. Däremot berodde troligtvis de andra kvarstående skadorna (ex. att skelettet är rosa och det finns någon "vallgravsfåra") i knät på tidigare artrosfibros-problem.
Jag fick lägga mig på mage igen med benen utanför sängen för att öva sträckningen i benen. Efter 15–20 minuter lyckades benet sträckas ut. Det var ett bevis på att operationen lyckades. Innan var det fysiskt omöjligt. Nu behöver kroppen bara läka rätt.
Jag fikade en macka (jag vet, jag gömde pålägget under servetten) och nyponsoppa (det är fint, men det slår inte PIGGelinglassarna på andra stället). Till kvällen kördes jag ner i rullstol till sjuktaxin. På vägen hem spelades Shallow en tredje gång. På något sätt kändes det tryggt att något fortsatte som förut.
Ända sedan jag kom hem har jag i princip bara sovit om dagarna och gör mina långsamma rörelseövningar. Men jag börjar känna mig piggare nu.
Ååh vad skönt att det är avklarat! Och ännu bättre att det gick att fixa med bara titthål, hoppas på att knäet läker rätt nu ❤️
Kryakramar och läkande tankar och energi Camilla!