krigszonen.se

 

Humor kan vara ett supervapen mot allt ont. Skratt har en läkande kraft och allt det där. Det känner ni säkert till. Liksom det här med kortisol, adrenalin och blodtrycket som sjunker och som är bra för kroppen...

 

Men ett leende kan också vara ett sätt att skydda. Att slippa känna tunga känslor. Det blir som en strategi för att orka med för stunden. Det håller rädslor, sorg, önskningar eller minnen på en viss distans. För mig är det i alla fall ibland så. Det ger som en kortvarig tillflykt från allt det tuffa. Jag är uppmärksam på att jag ofta använder den strategin på sjukhuset. Inte sällan har jag bitit mig i kinden för att inte skratta åt ännu ett nytt operationsbesked. Just där och då blir det så för att hantera situationen. Men sen kan det slå till som en käftsmäll med en känslostorm, likt den jag hade här. 

 

Kan några av er känna igen er i det?

 

Ofta har mitt leende varit för att ”plåstra om” och göra det svåra mer hanterbart, inte bara för mig själv, utan också för andra. För att de ska orka stå kvar. Jag har allt för ofta fått uppleva att människor försvinner om det blir för svårt. De kan fly, men det kan inte jag som lever i det. Men om jag visar utåt att allt är okej och "inte så farligt", då ökar chanserna att andra orkar med en. Det blir lite mindre läskigt att höra om operationer, våld och övergrepp. Det blir lättare med ett leende. För dem. 

 

Tidigare i veckan fick jag höra ”du ler när du berättar om något som egentligen verkar vara jättejobbigt” som för att bara bekräfta, inte för att anklaga. Jag har fått höra det vid flera tillfällen tidigare, men då mer som att bli tillrättavisad hur jag borde känna eller att det inte kan vara så hemskt för att jag ändå kan le. Men nu var det som om personen lyssnade och såg mig och hade varit med om det här hungra gånger förut. Jag var inte konstig eller att det jag berätta var för sjukt för att vara sant. Det jag berätta togs på allvar och personen orkade ta emot och stå kvar i det svåra. Det gjorde att jag vågade berätta mer och mer. Jag vågade släppa fasaden och inte behöva skydda eller släta över med ett leende. Jag litade på att personen skulle orka höra fortsättningen. Det gjorde att jag själv också vågade möta de svåra känslorna. 

 

I över två timmar - nästan tre - blev jag villkorslöst lyssnad till och jag kände mig trygg. Det kändes helt fantastiskt! Men samtidigt gjorde det ont att få något jag så innerligt önskat så länge. Jag blev helt enkelt rädd för den känslan. Jag är inte van att uppleva det här. Men som jag ändå hungrar efter mer!!