krigszonen.se

 

Jag gör flera övningar liggandes på soffan. Då försöker jag liggandes på rygg lyfta det utsträcka benet upp i luften. Det är jättesvårt. Dels gör det ont, dels har jag inte muskelstyrkan för det. Benet vill gärna vika sig och det blir en böjd upplyftning (om ni hänger med hur jag menar). Andra övningar försöker jag passivt sträcka ut till 0 gradigt läge eller böja maximalt med hjälp av händerna, utan att använda musklerna. Det är vad jag kan göra framför en film.

 

Jag har börjat övningsgå utomhus också. Då försöker jag ta riktiga steg hur långsamt det än går, med kryckorna som avlastning förstås. I början körde foten lätt fast i markens nivåskillnader för att jag inte orkade lyfta benet tillräckligt så foten gled över. Men det går bättre nu. Jag skriker inte högt. Men en och annan grimas blir det fortfarande när det händer. Andra gånger övar jag i lekparken här utanför genom att kliva upp och ner på "pluttarna" för att träna både böjen i knät och styrka.

 

Jag kan inte gå ner för en trappa med en fot på varje steg. Jag kan inte böja högra benet tillräckligt. Istället går jag fot till fot på samma steg. Eller också håller jag emot med kryckorna eller använder handräckena och pressar böjen. Då går det preciiiis. Om jag twistar lite med höften för att kompensera den rörlighet jag inte har i knät. Det kräver full koncentration och uthållighet. Men det är möjligt. Att gå upp för trappan är också en utmaning. Jag har rörligheten men behöver öva upp muskelstyrkan. Just nu får överkroppen anstränga sig för att hålla mig upprätt på kryckorna. 

 

Till kvällen innan jag ska sova brukar jag lägga mig tvärs över sängen med benen utanför (sängkanten ska sluta strax ovanför knäna. Då får benen hänga fritt och sträckas ut så mycket det går. Jag brukar få ligga så i några minuter för att musklerna ska slappna av. Min ortoped kallar övningen för stagedive. Den övningen gör ”ont-skönt” och är min favorit. Det gör lite ont att tänja på gränserna, samtidigt som det är skönt att få sträcka ut kroppen.