Tätt intill hjärtat
Jag försöker bli okej med tanken på att operera in en pacemaker. Min elektroniska apparat, som jag tror att jag ska namnge Elvis, kommer knuffa på hjärtat när det tappar farten/pausar. Den finns där som back-up när jag behöver det. Som en trogen vän. Det är ju bra! Men det är ändå lite pirrigt att låta ett team blåklädda nissar peta in och fästa elektroder ända in i hjärtat på en. Djupare går liksom inte att nå.
Jag brukar gå till opererationssalen med krigarmentalitet, men bakom har en känsla av rädsla och ensamhet funnits. Gosegrisen är alltid med mig, förstås. Men ibland behövs en kram på riktigt! Det värsta är när den där kramen inte går att få, och jag är en tjej som opererats 16 gånger. Min nivå på smärta är ganska hög. Men den här gången gör jag det här med kärleksfull vänlighet omkring mig extra nära. Det känns tryggt.
Hjärtekram ❤
Så fint att du har gett den ett namn! Lille Elvis, Gosegrisen och du - det blir ett oslagbart team! De blå nissarna är ju specialutbildade för detta, så försök att lita blint på dem. Jag skickar en stor varm kram via cybern. Inte som en riktig förstås. Jag förstår att du behöver en nu. Kanske du kan trycka upp en t-shirt med texten "Jag behöver en kram". Det skulle kanske ge utdelning.
Nu håller jag tummarna så hårt för dig! Elisabeth