Operation höger knä - synovektomi
Det var bara att infinna sig i Bollnäs för operation. Det blev akut redan nästa dag för att knät var, och jag citerar alla läkare jag träffat på, rejält vätskefullt och svullet. Det fanns inte tid för tankar och känslor. Bara göra det.
Klockan 13 kom en nisse och hämtade mig i väntrummet. Jag fick byta om till en långklänning och låsa in alla mina saker. Att skiljas från gosegrisen kändes lite tungt. Jag ville ha gisens trygghet med mig in i det okända. Men med en avskedspuss lämnade jag ifrån mig grisen.
Jag fick härlig medicin och förstod först inte att jag strax skulle somna. I Gävle sövs jag ofta med gas, men nu fick jag en spruta med sömnmedlet. Det sista jag kommer ihåg är att jag tar ett djupt andetag med blicken fokuserad på andningsmasken en av nissarna höll upp och… där… somnade jag.
Kirurgen kom in och berätta att operationen blev mer omfattande än planerat. Kirurgen lyckades göra i princip allt som behövde göras via titthål, men inte utan att gräva runt ordentligt. Hen sa att det hade varit enklare skära upp hela knät. Men man ville ju hålla nere storleken på operation och köra på ”minsta möjliga ingripande”. Hen menade samtidigt att invärtes är operation lika stor som öppen krirugi, men utåt sett är det ”bara” titthål. Det är med andra ord inte konstigt att jag fick fruktansvärt ont. Kirurgen förvarna om att knät kan bli helt blått.
Operationen gick alltså både bra och mindre bra. Först bra. Bra för att kirurgen lyckades göra i pricnip allt vad som behövde göras. Sen mindre bra. Mindre bra för att ingreppet blev större invärtes. Ledkapseln var upp till 6 gånger större/sjukare än normal och det tog lång tid att shava allt kors och tvärs i hela knät. Allt ”bökande” och ”grävande” i knät ökar risken för komplikationen att det kan läka ihop fel.
Det beslutades att jag skulle läggas in på intensvivårdsavdelningen för trygghetens skull. Jag hade ju precis genomgått det här stora ingreppet, jag hade väldigt ont, jag mådde väldigt dåligt, jag har en hjärtmonitor för risken att svimma, risken för komplikationer och jag skulle inte behöva vara ensam. En av sköterskorna stod på sig och tog strid för mig. Det kändes fint. Jag har aldrig varit med om det förut.
Det var svårt att somna. Alla mediciner, tester och apparater som piper i tid och otid. Men till slut sov jag ganska gott.
Under frukosten kom kirurgen förbi och berättade allt igen. Det är lättare att ta till sig informationen när en faktiskt är vaken på riktigt och öppnat ögonen. Jag fick höra att knät kommer svälla upp igen. När läkaren undersöker benet har det redan börjat svullna upp. Trots dubbla bandage från låret ner till tårna och isförband. Det känns jättetungt. Jag hoppades ju att operationen skulle göra att jag inte behöver tömma knät mer. Planen är alltså att jag ska genomgå ett nytt mindre ingrepp nu på måndag för att tömma knät på vätska. Allt jag tänker på är hur gärna jag INTE vill att någon hugger en grov spruta i mitt redan nyopererade knä. Men att tömma det på vätska kan kanske hjälpa knät att läka rätt.
Just nu är jag hemma och tar mig med myrsteg fram till kylen för att byta isförband minst var 3:e timme. Jag har ONT och det är tufft. Men morfin, isförband, filmer och samtal på telefon hjälper.
Jag kan tänka mig att det känns tungt att du inte blev ”klar” Och måste genomgå ännu en smärtsam behandling så tätt inpå.hoppas det lättar sedan.
En varm tröstekram till dig
Eva