I skrivandets tecken
Det blev en bra helg. Jag gick på en workshop i skrivande här på biblioteket i stan. Det var inspirerande och gav mersmak för att fortsätta skriva. Det var roligt att träffa andra som delar intresset. Det är lätt att peppas och bli motiverad av varandra tycker jag. Vi var bara en liten grupp (förstås, med tanke på pandemin), men alldeles lagom för att hinna göra olika skrivövningar och få tid till djupare samtal. Jag trivdes i det sammanhanget. Att få vara tillsammans men ändå göra sin egen grej. Jag tyckte också det var fascinerande hur vardagliga och allmäna ämnen på olika skrivarövningar i mitt huvud ändå kom att handla om dig. När temat var årstid med fri tolkning skrev jag inte om det kanske uppenbara som exempelvis det gråa vädret. Iställer skrev jag om känslan av övergivenhet. Hur mitt hjärta varit för trött för att orka slå och hur det kom olägligt för dig. År efter år.
Jag hoppas kunna sätta mig ner med en skrivarkompis framöver och få ner det där som vi är mest rädd för att försöka sätta ord på. Jag tror att det är ett bra tecken när jag är rädd för att skriva något. Det är då jag vet att jag skriver sanningen. Något som är på riktigt.
Se på det solsken du för med dig i bilden trots höstvintern (vet inte riktigt vilket är vilket 2020). Lev du vackra fjäril. Sprid dina vingar och segla över smärta och oro. Flyg med lätta vingar av liv och var ditt sanna och enda önskemål. Bli hel inom dig, med livet, även om inte andra delar vill hänga på. Ett till citat av min kloke mor "En kan inte vara alla, och alla kan inte vara en, men i vårat hjärta och själ så är det mer än nog att vara en som är allt för att orka"