krigszonen.se

Under morgonen lämnade jag 6 stycken rör med blod åt vampyrerna i Sandviken. Jag blev uppringd några timmar senare och nissen gick rakt på sak: "Du har järnbristanemi så det stänker om det!". Jag fick höra om värden som borde ligga uppemot två- eller tresiffrigt antal, men där jag hade ental. Jag har för små och ett lågt antal röda blodkroppar. I praktiken innebär det att röda blodkropparna är som skottkärror med syre i lasten. Men mina "skottkärror" är för små och alldeles för få i antal för att klara uppgiften optimalt. Det påverka i sin tur exempelvis mitt immunförsvar. Men jag ska få boosta kroppen med massa järn nu och som nissen sa, "en piggare framtid väntar!". Tänk om resten av kroppens defekter var lika enkelt att fixa?

 

På eftermiddagen åkte jag till Gävle sjukhus.

 

Besöket hos käkläkaren kändes allvarsamt. Jag frågade om något i käkleden kan ha försämrats efter smärtgenombrottet. Jag fick till svar att röntgenbilderna innan senaste operationen såg hemska ut. Om det blivit ännu värre nu, då kommer de ändå inte kunna se det. Det är alltså på den trasighetsnivån vi är nu. Eller egentligen inte. Det har länge varit den här nivån.

 

Det finns inget läkarna på käkkirurgin och bettfysiologin kan göra. Jag har fått prova allt som går och det flera gånger om. Jag har trots det fortsatt uppenbara problem. Det finns "medicinska bevis". Läkaren ska ha läst igenom alla mina journaler och också förstått att det inte "bara" är käklederna. Jag inbillar mig inget. Jag blir tagen på allvar och det känns skönt. Men det jag menar är att ingen sitter inne på något botemedel eller en hållbar lindring. Läkarna har inga fler idéer och det är svårt att ta in. Så länge man åtminstone försöker så, ja, då försöker man.

 

Läkaren var snäll och fråga flera gånger vad jag känner, tycker och vill. Jag hade en fråga. Vad är det för meningen med att fortsätta åka in till sjukhuset (käkledsvården)? Jag kände mig uppgiven över situationen. Läkaren svarade mig med en fråga: Vill du ta en paus från sjukhuset några månader? Jag fick småpanik eftersom det bekräftar att det inte finns någonting kvar nu. Alla alternativ är uttömda. Jag svarade att jag vill komma på återbesöket december. Det är ändå tryggt att de "håller koll". Jag hoppas också att det jag berättar och visar kan hjälpa framåt med forskningen och behandlingsmetoder. Läkaren var noga med att de i alla fall inte tröttnat på mig och vill hålla mig under armarna så länge som möjligt. Men jag förstår samtidigt inte riktigt vad det betyder när det ändå inte går att göra något...

 

Flera av mina läkare planerar att samlas och prata om min situation för att se hela mig. Det är jättebra! Det handlar ju om mer än "bara" ett par käkleder, ett hjärta eller knän. Men helt ärligt vet jag inte hur det kommer kunna hjälpa mig på riktigt.  

 

Jag vet inte vad jag känner. Det går inte göra något. Ingenting har hänt och ingenting kommer hända. Jag borde antagligen också känna ingenting. Men varför känns det samtidigt som allt har vänts upp och ner?