krigszonen.se

Det har gått en vecka. Jag har slutat sommarjobbet som jag trivts fantastiskt bra på. Det blev ett fint och bra lycka-till-i-fortsättningen-slut och inte avslut-slut. Det är en viktig skillnad. Studierna kommer jag återuppta i oktober. Jag har en fri lucka i en månad eftersom jag redan läst den kurs som pågår just nu.

 

Men en lucka innebär inte ledighet på något vis. Kämpar jag inte på jobbet eller i skolan, kämpar jag vidare med sjukdomarna. Jag byter bara planhalva som jag brukar kalla det. Ett uppehåll från en kamp betyder egentligen bara att jag går in i nästa närstrid. Det är tufft, det tänker jag inte låtsas som att det inte är, men till slut är det bara så här det fungerar. Det finns bara tufft eller jättetufft.

 

Jag hade hemsjukvård igår där jag fick besök av en fysioterapeut. Jag har nått rörelsemålen för höger knä. Skitbra! Men trots det har jag en svullnad sedan operation som vägrar försvinna oavsett vila eller aktivitet. När jag böjer benet hörs det tydligt hur vätskan ”silas” i knät. Föreställ er använda munvatten, hur fluorvätskan förflyttas mellan ena kinden och nästa kind. Så låter det i mitt knä när jag böjer benet. Fysioterapeuten har gjort vad den kunnat. Jag har gjort vad jag kunnat. Nästa vecka ska därför ortopeden bedöma om något mer går att göra. Ingen har sagt något, men jag gissar på att de i första han vill försöka tömma knät och ge ny kortisoninjektion (för att 8:e försöket för den här omgången kanske lyckas). I värsta scenario, som jag naturligtvis baserar på erfarenhet, har ledhinnan som producerar vätskan vuxit ut. Den ska växa ut inom ett år, men då som frisk vävnad och inte orsaka mer inflammation. Om min ledhinna vuxit ut sedan mars och är fortsatt sjuk och bildat inflammation, då kan den behöva opereras bort igen. Jag stoppar där.